Märklig var den. Chelsea kunde gå upp till en 3–0-ledning utan att egentligen förta sig. Dessutom borde det ha rasslat till bakom Verbruggen en, två gånger till under den första halvleken, men så blev det icke. I andra ändan av planen tilläts även Brighton skapa flera chanser och lyckades skapa nerv i matchen. 3–0 blev 4–3 innan Michael Oliver blåste i pipan för sista gången. Chelsea kan skapa väldigt vacker fotboll, men försvarsspelet är stundtals allt annat än vackert. Än så länge är den åtminstone vägvinnande.
Drömstart – igen
Chelsea var inte fullt så snabba ut ur startblocken som i måndags. Men det dröjde bara fyra minuter innan Romeo Lavia hade spräckt nollan. Mats Wieffer förrådde sin egen målvakt genom att med sin kalufs toucha bollen så att den damp ned framför Lavia, som kunde peta in 1–0. Märkligt agerat från Brightonspelaren, och det skulle komma mer av den varan. Tio minuter senare petade Pedro Neto in sitt första mål för säsongen, och drömstarten var ett faktum. Känslan man fick var dock att det gick på tok för enkelt. Morgan Rogers vann sin duell och fick in bollen i en farlig yta. Hur Neto sedan tilläts komma förbi sin bevakare framstod som obegripligt. Verbruggen verkade också vara paff. Så till den milda grad att portugisens ganska tama avslut kunde rulla in, nästan mitt i målet. Chelsea hade inte mycket bollinnehav i den första halvleken, och när ännu ett omställningsläge dök upp så straffades Brighton stenhårt. Jorrel Hato tog en lång löpning och väntade in precis rätt läge att spela fram Joao Pedro, som tog revansch på sig själv och kunde sätta 3–0 efter dryga halvtimmens spel. Ännu en drömstart för Xabi Alonsos Chelsea alltså. Fortsätter man att inleda matcher på det här sättet så kan man bli svåra för övriga Premier League att hantera.
Ineffektiviteten
Alla i fronttrion noterades återigen för poäng, samarbetet dem emellan fungerar fortfarande mycket bra. Det ser vi också på de många chanser som de vaskade. Joao Pedros miss halvvägs genom första halvlek var den klart värsta av dessa, när han tilläts stanna upp i straffområdet och placera bollen – en bra bit utanför Verbruggens högra stolpe. Chelsea borde ha dödat den här matchen där och då, eller i något av de moment som följde. Cole Palmer kunde ha stött in en balja. Både han och Joao Pedro, framförallt den sistnämnda, ville alldeles för ofta leta skottläge med den starkare foten. Chelsea kunde ha befunnit sig i ledning med sex, sju mål i HALVTID denna eftermiddag. Ifall beslutsfattandet sett annorlunda ut. Denna ineffektivitet framåt, samtidigt som målchanserna radades upp även i den egna tredjedelen, möjliggjorde en mer dramatisk tillställning än det faktiskt var. Att Chelsea landade på 25 procent bollinnehav stör mig inte. Det gör däremot det faktum att så högkaratiga målchanser kastades bort.
Målvaktsfrågan? Målvaktsfrågan!
Världsmästaren Emi Martinez klev direkt in i startelvan. Enigman Bobby Sanchez tog plats på läktaren, snarare än bänken. Det var en lång och snårig väg hit, men nu vet vi. Xabi Alonso litar lika lite på sin landsman som resten av oss. Hur var Martinez debut då? Märklig, såklart. Från tv-soffan var det märkligt hur Lacroix släppte sin man förbi sig, men Martinez lyckades rädda upp en svår sitation. Han tvingades ändå se returen smällas in via stolepen. Argentinaren var chanslös på nästa reducering, och stod utöver det för ett par viktiga räddningar. Tre insläppta kassar i debuten kanske borde få mig att skrika efter Sanchez återkomst, men icke. Martinez kommer vara en klar uppgradering i kassen fram tills det att Penders är redo att axla det ansvaret.
