Det var ingen Premier League-klassiker som spelades under fredagen i Londons västra utkanter. Derbyt Brentford–Chelsea präglades av fasta situationer och få verkligt klara målchanser. Hemmalaget var hela tiden ganska bekväma med matchbilden och kunde dessutom förvalta sina lägen. Xabi Alonso må ha en något sargad trupp för tillfället, men tränaren har en del obekväma frågor att ställa sig själv – och svara på.
Offensiva och defensiva fasta
På senare tid har så kallade ‘set piece coaches’ lyfts till skyarna och tagit prominenta platser i historieskrivningen efter framgångsrika säsonger. Chelsea var så måna om att få den bäste på positionen att man norpade Brentfords fasta situationer-coach – enbart för att byta ut honom efter ett par säsonger. Resultatet före och efter skiftet har inte varit svårt att tyda. Chelsea framstår fortfarande som oerhört sårbara i det egna luftrummet. Gud förbjude att det uppstår en andraboll att slåss om. Då hamnar vi direkt i underläge. Franskduon Fofana och Lacroix var helt handfallna när Brentfords hörna slogs mot den bortre stolpen, bara för att nickas tillbaka mot den främre. Emi Martinez ångrade sig både en och två gånger under bollens luftfärd och hamnade på halvdistans. Han fick rätteligen en tillrättavisning av Jordan Henderson. I andra änden av planen verkade det som att Chelseaspelarna ofta nöjde sig med att ha vaskat fram en hörna, men därefter var strategin oklar. De kungsblå, för dagen klädda i svart, ville ge sken av att de hade många kortare hörnvarianter. Någon signal för vilken rutin som skulle ske kom dock aldrig, och man verkade spela på gehör. Det gick sådär. Sällan har så många inlägg slagits på liggande boll med så dålig utdelning.
Hålet
Xabi Alonso är en av de tränare som inte vill fastna i en diskussion om formationer. Han föredrar att prata om vilka ytor hans spelare ska vistas i – och kanske täcka? Klart är att Chelsea i flera matcher har skapat gröna hav åt motståndarna att vistas i. Ett tvåmannamittfält kan fungera, men när första pressen är så verkanslös så får de ett omöjligt uppdrag. Chelsea sitter verkligen inte ihop för tillfället.
Debutanterna
Jag var ordentligt skeptisk till värvningen av Jordan Henderson. Han verkade mest ha agerat maskot och något slags luddig kravställare i sina senaste lag – England i VM inkluderat. Varför just hans ledaregenskaper skulle vara så ovärderliga begrep jag inte. När han nu debuterade för Chelsea visade Henderson att han fortfarande har väldigt mycket att erbjuda på Premier League-nivå. Passningsfoten är så stabil och så mångsidig att han kan lösa de flesta situationer. 36-åringen vågar också smälla på i duellerna och ta risker när det krävs. Han slog passningar blint i djupet för att väcka det egna laget och ställde för en gångs skull Brentford-backarna på prov. Bolltappet som ledde fram till 2–0 var i det närmaste ett nödvändigt ont. Henderson får gärna spela de minuter han kan framledes. I nåt slags protestaktion äntrade även Mahdi Nicoll-Jazuli planen sedan Chelsea hamnat i tvåmålsunderläge. Att han gick före exempelvis Romeo Lavia och Jamie Gittens är inget annat än en symbolhandling. Oroväckande att den ska behöva komma så här tidigt på säsongen. Kul ändå för Nicoll-Jazuli som därmed blev Chelseas yngste spelare i Premier League – någonsin. 20 år yngre än nyss nämnda Henderson. Det blev några bollkontakter för tonåringen, men det blev inget riktigt avtryck av det inhoppet.
