Jag har varit trött sedan säsongen tog slut. Den var liksom omtumlande. Ett tag gick det bra, sedan mindre bra, sedan väldigt dåligt, och så slutade vi säsongen på tiondeplats utan en titel eller europaspel nästa säsong.
Men jag är här för att göra er lite gladare. Ge er lite välbehövligt perspektiv.
Så är det ju med livet – och supporterskapet: allt kan alltid kännas LITE bättre, om du bara kollar på dem som har det sämre.
Vilket jag gjorde häromdagen.
Jag surfade in på Erik Nivas instagram. Eller, jag fick upp den, för att uppenbarligen är mina algoritmer vinklade åt det hållet, trots att jag sätter stolthet i att inte ha lyssnat en (!) minut på When we were kings.
Han hade lagt upp en bild från London, på en pub inför en Tottenhammatch med sin son. Båda iklädda äckliga, vita, nersmutsade (de var inte nersmutsade, men ni förstår, rent bildligt var de liksom det) Tottenhamtröjor. Under bilden hade Niva skrivit en lång text. Som var fin. Och som också innehöll en passage väldigt talande för Tottenhams supporterskara.
Niva berättade att han under Tottenhams starka period – med Pochettino, när man bland annat gick långt i Champions League – var orolig att hans son Hugo presenterades för en för bra version av Tottenhamlivet.(För att i Tottenhamlivet finns det något som är »för bra«) Att hans son inte fick se »förödmjukande cupförluster i vinterregn och motvind mot Bolton, Notts County eller Port Vale.«
Och jag föll nästan omkull i stolen när jag läste.
Det finns liksom ingen gräns för idiotin.
Tottenhamsupportrarna är så vana vid den totala avsaknaden av framgång att de har bildat sig en underdogsidentitet som de inte vill bli av med. Ett martyrskap, de späker sig själva, går och lägger sig efter en 2-1-förlust mot Notts County i FA-cupen i januari med ett förnöjt leende, viskar till sig själva att »Allt är som vanligt.« De ångestsvettas när deras lag leder i en toppmatch, tänker att »Det här är inte vi!«
I kulturen gillar jag underdogskapet. Sorgliga låttexter, filmer med mörka teman. För att det liksom inte går att »vinna« i livet(även om mina föräldrar skulle hävda motsatsen sedan de köpt fjällstuga); du går bara runt med dina känslor och erfarenheter i en påse och hoppas att inte bli överkörd av nästa utmaning.
Men i fotboll kan man vinna. Vissa – jag – skulle till och med hävda att det är slutmålet.
Därför kände jag mig väldigt glad när jag läste inlägget. Glad för att jag inte håller på Tottenham. Och blev ännu gladare när jag kom på att Tottenham Hotspur stadium pryds av en skylt med texten »The game is about glory«.
Och så fortsatte jag där framför telefonen, drömde mig bort, såg en fruktansvärd supporterrealitet framför mig, och blev gladare och gladare när jag insåg att vi blåa inte behöver ta del av den. Att vi inte kom på 17:e plats i PL 2026. Att vi inte har vunnit enbart två titlar under 2000-talet, varav en är en ligacup.
Och jag insåg att vi Chelseasupportrar har 99 problem, men att vi håller på Tottenham inte är ett av dem.
Där ser ni. Det finns ljus i världen. Det krävs bara lite perspektiv, lite Tottenham-misär, för att inse hur bra man egentligen har det.
