Jag har länge upplevt att Hammarby har en dålig vana av att snubbla när möjligheten verkligen finns där. Därför kändes bortamatchen mot Degerfors viktigare än vad en septembermatch på Stora Valla kanske borde göra. Tre poäng skulle innebära att Bajen gick förbi Djurgården – precis innan Djurgården väntar på andra sidan landslagsuppehållet.
Den här gången löste man det. Men knappast utan dramatik.
Första halvlek var ganska sömnig. Hammarby hade som vanligt mycket boll, men skapade ovanligt få riktigt klara målchanser. Tempot var lågt och anfallen fastnade ofta innan de hann bli farliga.
Sedan kom halvtid.
Rydström var förbannad, gräset vattnades, bollarna pumpades – och ut klev ett annat Hammarby. Tempot höjdes, energin var en annan och utdelningen kom nästan direkt.
Därefter borde matchen kanske ha dödats. I stället satt man återigen där under slutminuterna med hjärtat i halsgropen. XG, skottstatistik och diverse KPI:er får säga vad de vill – fotbollsmatcher avgörs fortfarande i mål. Och 1–0 kommer alltid att vara 1–0.
Tre poäng hem från Stora Valla. Det räcker gott.
Här är tre snabba tankar efter matchen.
Steinke Brønby från start och Boudri tillbaka
Två raka starter för Oscar Steinke Brønby.
Mot BP gick det fortfarande att se det som en rotationsfråga. När han får förtroendet även mot Degerfors börjar det snarare likna ett aktivt val.
Och Steinke Brønby gör inte bort sig. Han är kanske inte lika rivig och oförutsägbar som Amin Boudri, och stundtals hamnar han lite i skymundan bakom Victor Lind. Men han känns tryggare för varje match och visar att Hammarby har ytterligare ett fungerande alternativ offensivt.
Sedan kommer Boudri in efter en timme – och ser ut ungefär som vanligt.
Det tycker jag nästan är det viktigaste beskedet. Han ser inte särskilt hämmad ut av skadan, vågar utmana och kommer in med den energi som gör honom så svår att försvara sig mot.
Att ge honom den här halvtimmen känns därför helt rätt. Om planen, som jag antar, är att Boudri ska starta mot Djurgården vill man knappast att steget ska gå direkt från skadefrånvaro och landslagsuppehåll till 90 minuter i ett derby. Nu fick han känna på matchtempo igen utan att behöva bära hela offensiven.
Och för Steinke Brønby är de två senaste matcherna knappast bortkastade. Tvärtom. Boudri må vara förstavalet när han är fullt frisk, men bakom honom finns nu en spelare som faktiskt har visat att han kan gå in från start utan att Hammarbys offensiv faller ihop.
Det är en ganska behaglig konkurrenssituation att ha inför hösten.
Är det här Allsvenskans bästa presspel?
När Hammarbys press fungerar är den stundtals löjligt bra.
Det finns en klass i samspelet mellan Adjei, Lind och Abraham som gör att motståndarna knappt hinner etablera sitt uppspel innan nästa grönvita tröja är där.
Framför allt fascineras jag av hur Hammarby använder Victor Lind. Hans spets ligger inte bara i vad han gör med bollen. Det finns något väldigt speciellt i hur han läser motståndarnas uppspel och sätter fart i pressen. När han växlar med Steinke Brønby blir det tydligt hur synkroniserat arbetet faktiskt är.
Paulos Abraham fyller en liknande funktion centralt. Han jagar målvakt och mittbackar, stänger passningsvägar och skapar den där typen av oreda som sällan hamnar i höjdpunkterna men som gång på gång tvingar fram dåliga beslut.
Är det Allsvenskans bästa presspel? Jag vet inte. Men när det sitter så här finns det inte många lag jag hellre skulle vilja se försöka spela sig ur en Bajenpress.
Nu väntar Djurgården.
Frågan är vilket spöke som väger tyngst: Hammarbys derbyspöke eller Djurgårdens Hammarbyspöke i Allsvenskan?
Det lär göra ont i magen oavsett.
Paulos Abraham – ge mig fler skitmål
Paulos Abraham kom till Hammarby som en prestigevärvning. Jag har själv mött honom i yngre år och minns framför allt en tekniskt briljant spelare. En sådan som kunde göra saker med bollen som få andra kunde.
I dag ser jag en annan fotbollsspelare.
Kanske har han vuxit upp. Kanske har han formats till något annat. För rent tekniskt tycker jag faktiskt att han är en av Hammarbys svagare offensiva spelare just nu.
Men ack så nyttig.
Och jag älskar hans 1–0-mål.
Inte för att det är vackert. Tvärtom. Det är ett riktigt skitmål. Ett sådant mål som knappt förtjänar en repris men som är värt exakt lika mycket som ett skott i krysset från 25 meter.
Det finns något blodigelaktigt över det. Abraham är bara där. Bollen lever i straffområdet, situationen är stökig och plötsligt har han petat in den.
Jag tror att sådana spelare är livsviktiga för lag som vill vinna fotbollsmatcher och kanske framför allt för lag som vill vinna Allsvenskan.
Alla mål kan inte spelas in efter 25 passningar. Alla matcher kommer inte att avgöras genom att Besara hittar en omöjlig passning eller att någon drar upp bollen i krysset. Ibland behöver man en spelare som söker sig till kaoset, står kvar när bollen studsar och ser till att den hamnar över mållinjen.
Abraham verkar ha en fallenhet för just det.
Och samma egenskaper syns utan boll. Han stör målvakten, jagar mittbackar, stoppar omställningar och gör livet allmänt obekvämt för motståndarnas backlinje. Han är sällan den elegantaste spelaren på planen, men han är väldigt ofta mitt i det som händer.
Paulos Abraham kanske inte längre är spelaren jag minns från ungdomsfotbollen.
Men jag börjar misstänka att den här versionen är betydligt mer värdefull för ett lag som vill vinna.
Hammarbys tre bästa spelare i dag
1. Paulos Abraham
Matchvinnare, pressmaskin och ständigt närvarande där det blir stökigt.
2. Hampus Skoglund
En stark insats med sin sedvanliga energi och löpkapacitet – självförtroende-push med landslagsuttagning kanske ligger bakom det?
3. Ibrahima Fofana
Stabil och fysisk när Hammarby behövde hålla ihop matchen, dessutom bästa hotet på fasta idag.
