En siffra som idag nästan låter overklig. Innan publikboomen inleddes kring millenieskiftet var den bittra sanningen att att de allsvenska besökarna bestod av de närmast sörjande. Det låg en tragisk lägre-division-feeling över allsvenskan och känslan var att det mest var spelarnas vänner och släktingar som masade sig till matcherna.
Nå, riktigt så illa var det inte men den faktum kvarstår att AIK:s hemmasnitt den säsongen var 6095. Derbyt hemma mot Djurgården lockade en storpublik på dryga 15000. Ni fattar. Malmö har vi inte rått på hemma sedan typ Jesus gick i kortbyxor.
Nu lever vi i en helt annan tid med en helt annan allsvenska. Matcher är utstålda, stämningen håller världsklass och bäst på det där med att dra folk och visa Europa hur läktarkultur ska se ut är AIK. Även halvtaskiga säsonger vinner vi publikligan. När nu laget har hittat form blir stämningen och publiksiffrorna ännu högre.
En sak har dock inte förändrats - än. Malmö borta är en helvetesmatch. Traditioner är ändå till för att brytas och för varje segerlös match i Sveriges tredje största stad kommer vi närmare den där vinsten som finns någonstans i framtiden. Kanske redan på måndag - vem vet?
Hade någon sagt till mig i april att vi i augusti skulle åka till Malmö med tolv hyggligt ordinarie spelare skadade hade jag nog sagt ”ställ in den jävla matchen”. Läget är ändå ett annat nu. AIK:s nya lag, bestående av killar i tonåren eller i 20-21-årsåldern har nämligen överaskat gång på gång. Det är snarare så att ingen längre blir särskilt förvånad över vad killar som Filling, Geiger, Gustafsson, Olofsson, Järeteg och allt vad de heter är kapabla till.
Malmö har givetvis ett lag som är avsevärt mer rutinerat än AIK. Här finns erfarna namn som Jens Stryger Larsen, Sead Haksabanovic, Stian Gregersen m fl och nyförvärvet Diego Garcia. Pratar vi rutin är väl lagen jämnspelta på ungefär en position - målvaktens. AIK:s Kristoffer Nordfeldt och Malmös Robin Olsen känner varandra väl efter all de år i landslaget där Kribba alltid fick stå tillbaka för Robin.
Med andra ord bra läge för vår målvakt att då visa att förbundskaptenerna hade fel när de valde Robin före honom. Kommer Kribba upp i samma nivå som han visade i derbyt senast har jag svårt att se att han skulle vara sämre än Malmökeepern. Utöver målvaktsposten är det annars ungefär som det brukar vara. Allsvenska seniorlag ställs mot juniorbetonat AIK. Skönt då att våra unga spelare har sett ut som hungriga vargar efter VM-uppehållet.
Sett till historiken, till truppernas löner och till rätt många förutsättningar talar det mesta självfallet för MFF. Till AIK:s fördel talar framför allt den senaste tidens form. AIK har vunnit det mesta sedan uppehållet medan skåningarna i ordets rätta bemärkelse har blandat och gett. Man har vunnit med 4-0 (mot Blåvitt), torskat med 3-0 (Djurgården), åkt på stryk av bottenlag (Degerfors) och slagit topplag (Sirius). Vad vi får se för Malmö FF på måndag känns minst sagt svårt att sia om.
Tabellpositionen talar faktiskt - om än knappt - för AIK. Gnaget har idag två poäng upp på Malmö med en match mindre spelad. Vinst på måndag så har AIK en poäng upp till Djurgården och två till Hammarby. De båda anser sig ha häng på serieledande Sirius. Skulle AIK slå MFF så har väl även vårt lag någon form av häng på Uppsalalaget?
Jag nämnde Malmös offensiva nyförvärv Garcia. AIK har ju ett alldeles färskt nyförvärv i Lucas Assadi som det tycks strula lite kring. Det har cirkulerat uppgifter om att hans arbetstillstånd inte skulle bli klart i tid oför att han skulle kunna vara med mot MFF. Nu ska det dock sent omsider vara ordnat och Lucas är uttagningsbar från och med nu. Ifall han inte redan hunnit bli skadad vill säga.
Som jag skrev tidigare. Någon gång kommer AIK att besegra Malmö på bortaplan. Låt oss bryta förbannelsen och göra det redan nu. Traditioner är som sagt till för att brytas.
