Trots förlusten mot GAIS föregående vecka hade man ändå en liten gnutta hopp inför årets första hemmaderby. Solnalaget kämpade med sina egna demoner, då de inte hade tagit tre poäng sedan den 19 april när de mötte Kalmar och vann med 1-0. Deras senaste derby mot Djurgården på hemmaplan hade slutat med en 4-2-förlust och deras ess, Zadok Yohanna, var invirad i bubbelplast i väntan på sommaruppehållet och en kommande försäljning. Lägg också till att matchen spelades på konstgräs på Söderstadion, så var det inte mycket som talade för att AIK skulle vinna.
Det här var också en match där tränarna för respektive lag hade mycket att bevisa. Kalle Karlsson hade inte valt att starta med Nahir Besara när vi mötte GAIS, men nu var han tillbaka i startelvan tillsammans med Tekie i stället för Viktor Lind, som fick börja på bänken. AIK:s José Riviera hade inte med esset Zadok Yohanna och man fick se Sotirios Papagiannopoulos och mittfältaren Johan Hove tillbaka efter skador.
Innan matchen började bjöds det på underhållning i form av tifo och man kunde inte låta bli att skratta när AIK-klacken klättrade upp bakom tv-skärmen i ett försök att dra ett skynke över Hammarby-loggan, innan det snopet fladdrade ner i ett antiklimaktiskt slut. Ja, hoppet och hybrisen var fullt levande fram tills matchen väl blåste igång.
Under den första halvleken var det jämnt mellan de båda lagen, men Hammarby hade definitivt ett spelmässigt övertag och skapade flest chanser - samtidigt kändes det väldigt tandlöst. Därav lyckan i andra halvlek när Montader Madjed rusade mot straffområdet och sköt en boll som blockerades av Nordfeldt och gick till Fofana, som direkt lade den i mål. Fofana, som var ansvarig för det ödesdigra misstaget mot GAIS, fick nu ta rollen som frälsare.
Det var efter 1-0-målet som man trodde att Hammarby skulle få upp farten och bli ordentligt hungriga på att slå in fler bollar i mål, men så blev inte fallet. I stället var det AIK som fick mer energi och det tog inte lång tid innan Kevin Filling tog sig förbi Markus Karlsson och in i straffområdet, där Johan Hove sedan slog in bollen i mål.
Det var nog redan här som matchen var förlorad. I stället för att Hammarby ilsknade till och blev riktigt förbannade fick man istället se ett ängsligt gäng som såg ut att vara i stort behov av att få ångestdämpande medicin utskrivet. Detta var något som AIK definitivt märkte av då de direkt efter 1-1-målet började ta över matchen mer och mer.
I den 82:a minuten var Hammarby nära att göra mål när Victor Eriksson, efter en frispark, försökte sig på en av sina klassiska nickar mot mål, men i stället för att hamna i nätmaskorna slog bollen i stolpen och ut. Det har blivit, till allas stora missnöje, klassiskt Hammarby att ha många chanser på mål under en match men aldrig ha kvaliteén för att kunna förvalta dem på ett bra sätt. Vi borde ha gjort fler mål i första halvlek och vi borde definitivt ha kunnat göra minst ett mål till i andra halvlek med tanke på att vi fick den viktiga 1-0 ledningen men ingenting vi gjorde på plan efter det första målet fick någon utdelning.
Nu var det i stället AIK som fick ta ledningen när Bersant Celina i den 83:e minuten slog en boll som rullade mellan Werner Hahns ben och in i mål. Här var förfallet ett faktum och ens bajenhjärta var lika trasigt och söndersmulat som de lappar som Kalle Karlsson skickade med spelarna efter varje byte.
Matchen slutade 1-2 till AIK och medan AIK firade med bortaklacken buades Hammarby ut av de egna supportrarna. Vad som följde var en golgatavandring utan dess like när man lunkade tillbaka till Södermalm och än idag sitter fortfarande en gnolande ångest kvar i bröstet.
Direkt efter matchen var det många röster som ropade på Kalle Karlssons avgång, men efter att ha sugit på den karamellen i några dagar håller jag inte med. Vi har sett hur det ser ut med lag som sparkar sina tränare utan att ha en plan (host, Malmö). Jag ser inte hur ett tränarbyte mitt i säsongen skulle kunna vara till någon nytta … just nu. Om det är så att vi ska sparka Kalle Karlsson borde det bara hända om vi har en ordentlig plan på hur vi ska gå vidare. Efter sommaruppehållet väntar ett späckat spelschema där vi ska ut i Europa och jag gör det hellre med en tränare som laget är någorlunda vana än med ett wildcard som kan vara ännu sämre än det vi har nu.
Det betyder inte att jag är ett fan av Kalle Karlssons tränarstil och jag har många tankar om vad han har gjort med Hammarby under säsongen, men när havet stormar vill man ha en kapten vid rodret som känner av vattnet någorlunda. Om säsongen fortsätter som den gör kan nog min åsikt förändras men just nu skulle det bara vara en björntjänst för Hammarby om Kalle Karlsson sparkas.
Något som gör mig riktigt förbannad är att läsa att Kalle Karlsson inte bara har fått kritik mot sin tränarstil, vilket är giltigt, utan även personhot och rasistiska kommentarer. Vare sig Kalle Karlsson är rätt man för Hammarby eller inte, är det totalt oacceptabelt att sjunka till den nivå där man gör det personligt eller kommenterar hudfärg. Kalle Karlsson är inte heller ensam ansvarig för Hammarbys nuvarande förfall, utan alla som bär loggan, både ledning och spelare, delar den bördan.
Hammarby ligger fortfarande på en andraplats med 17 poäng, men nu delar vi den platsen med Häcken och Elfsborg, medan Sirius seglar iväg på förstaplatsen med 25 poäng av 27 möjliga. Det är bara en match kvar innan sommaruppehållet, och det är mot Häcken på bortaplan. Inför matchen är humöret lågt… just nu känner man sig bara tom inombords och har varken hopp, glädje eller optimism om att den första delen av säsongen kommer att avslutas på ett bra sätt.
Hammarby har tappat fotfästet och vi behöver hitta tillbaka till där vi spelar med hjärta och själ igen. Inte bara varannan match utan alla matcher.
