Morgonens sju kilometer långa gryningsvandring efter avslutat första skrivpass är i stort sett den vanliga. Här trivs jag i den tidiga timmen. Knappt en käft ute, tomma taxibilar. Månskäran knivskarpt liggande över Gårda. Det billiga hotellet som R och jag tog in på en knapp vecka i april. Friggagatan och Odinsgatan, utmed banvallarna mot Centralstationen och all denna längtan; det första svarta gammaldags tåget med nedsuttna säten mot Kalmar och bussen till Öland avgår nästan alltid punktligt 06.04.
Allt långsammare ljusnar det nu i september, allt tidigare mörknar det, och värre skall det bli. Värre och värre dag för dag blir det också bara en kort stund senare när jag går i skuggan av Nya Ullevi. Söndagens icke-match återkommer, och då spelas givetvis filmen från den avslutande halvtimmen i derbyt i Solna upp igen.
Man blir aldrig riktigt fri, är till och med mer fångad än de intagna på Göteborgspolisens häkte rakt mittemot fotbollsarenans entré för media där jag har min plats. De i häktet ser för det mesta rätt glada ut när de får andas frisk luft igen. Vi som lämnar matchen hatar världen. Den förbannade glädjen – för att stjäla författaren Jan Henrik Swahns romantitel – finns där någonstans. Det måste den väl ändå göra, även för en Hammarby-supporter?
Jo, tro fan att det finns glädje. Stolthet och tradition, passion, evig trohet och tillit, klubbmärket tatuerat och kärlek även i motgång, allt det där; aldrig större än barnen, men större än ett äktenskap. Hör man till oss som förväxlar hägringar med verkliga utsikter är vem som helst mer än välkommen. Det är vi som drar ut i strid bland blåklockor, rosor och offentliga toaletter utmed Sveriges landsvägar och även om vi ibland mest påminner om trötta gamla tandlösa lejon – som mot Örgryte i söndags, sista 30 minuterna mot AIK, hemma mot Halmstad tidigare under säsongen, och för att inte tala om mot BP på Grimsta – så är vi ändå lejon.
Saken är väl den att jag vill att vi vinner, för en gångs skull går hela vägen – jag syftar då på herrarna; damernas prestation ser som bekant ut på ett annat och mer framgångsrikt sätt. Egentligen är det obegripligt att det inte har blivit ett enda SM-guld på 25 år. Åtminstone sedan återkomsten till Allsvenskan har manegen varit krattad inför fler än en säsong, både sett till trupper, organisation och ekonomi, men det är som förgjort. Visst har Hammarby, som officiellt utlovat, etablerat sig i toppskiktet och tagit hem Svenska Cupen och det är ju fantastiskt, men räcker det?
Inte längre. Det är nog nu. Att det inte finns någon vinnarmentalitet i väggarna hemma hos alla med hjärtat till Söder börjar bli som ett förbannat tröttsamt hack i skivan, och att rötterna blir starka när det blåser likaså. Någon gång borde det ha blåst färdigt, till exempel i år när varenda förutsättning fanns från början. I stället: årets samtliga hittills avverkade Stockholms-derbyn, Halmstad, Örgryte och säkert ett par fadäser till. Då vinns inga guld, absolut inte.
Nu väntar alltså i tur och ordning BP på söndag och Degerfors på Stora Valla nästa helg, och efter ett uppehåll derbyt mot Djurgården och sedan Halmstad borta.
Oscar Steinke Brånby – lägg namnet på minnet ni som inte redan har gjort det, tveklöst bäst i Bajen med sitt inhopp i matchen mot Örgryte; om än i nästan ingen konkurrens alls var det iver, fart och ett utanför-ramarna-agerande som imponerade stort; spelmässigt en lika skimrande ädelprodukt som damernas nu tack och lov kritade Inès Lorenius – säger i en för dagen färsk intervju att det är en kul del av säsongen. Well, vi får väl se var jag som åldrande supporter/romantiker landar i just den analysen/känslan efter dessa fyra matcher. Syltskallar och mental mjukglass, eller revansch och början på en magisk höst.
Mindre än ett dygn kvar nu till vägvalet, repression eller framtid, och det slår mig att jag faktiskt också har vackra minnen av Bromma.
Jag tänker på att min första stora kärlek Madeleine bodde i Ålsten och att vi åkte spårvagn där efter en kväll på Riche i vuxenhetens tillblivelse och hennes mormors steg i huset när vi fumligt låg med varandra på övervåningen; att det tog slut. Minns med ljus när jag arbetade på Beckomberga sjukhus. När jag var spärrvakt på gröna linjen ut mot Vällingby och ett nattpass somnade i kuren och missade att släppa in resenärerna på Brommaplan; och där var det en annan relation som ändade. Men framför allt de underbara vistelserna i alla år hos poeternas poet Johan Nordbeck och hans fru Mariana Ekner i Traneberg, samtalen om fotboll och litteratur och ouzon på balkongen och garven och hur de tog hand om Jonathan när han vinddriven kom med Bajen Fans buss efter otrygg seger mot Husqvarna. Men just Brommapojkarna?
Ni kanske säger BP, det är en enkel match, men kommer ni då verkligen inte ihåg krascherna. Själv minns jag överkörningen i en träningsmatch på ett snöblandat Stadshagen den 1 mars 2007. 1-5, och även då hade vi en riktigt stark trupp. Eller varför inte i Superettan den 18 september 2012 då Pablo Pinones Arce i helt galen tröja satte en hörna direkt i mål bakom Johannes Hopf, varefter han firade framför Hammarby-klacken och blev utvisad. Det är förluster som har gett men för livet. Vi har alla våra grönvita sorger att bära.
Men okej, Hammarby är och skall naturligtvis vara ett bättre fotbollslag BP, precis som vi faktiskt har varit bättre än nästan alla svenska motståndare de senaste säsongerna. Fadäser kan ske när vi minst anar eller önskar det, mot vilket lag som helst i tabellen, men statistiken talar sitt tydliga språk: 8 vinster, 2 oavgjorda, 1 förlust.
Ändå kan jag inte låta bli att något motvilligt imponeras av BP. Visst har vi närmast sett ner på dem, men man är i dag inte bara en ”talangfabrik” utan ett relativt etablerat elitlag som spelar riktigt fin fotboll sett till förutsättningarna. I Allsvenskan hankas det kvar och vid degraderingar tas hissen oftast raskt upp igen. I år har man till exempel goda möjligheter att slå sitt eget poängrekord i den högsta serien; med tio omgångar kvar har man 27 poäng, rekordet är 34.
Som alltid tål det att nämnas att man numera är något av en Bajen-koloni med Davor Blazevis, Pavle Vagic, Serge-Junior Martinsson Ngouali, Obilor Okeke och Simon Strand, men det vore fel att stirra sig blind enbart på det. Mads Kristian Hansen och Oliver Berg är pålitliga poängmakare och utöver dem finns det hott om både rutin och just talang. I morgondagens match kan vi med stor säkerhet räkna med en lågt liggande rödsvart mur som ser sin chans – den enda – att rubba Hammarby på Nya Söderstadion med snabba omställningar, men så ser ju scenariot ut mot i stort sett vilka vi än möter. Det bara skall hanteras.
En inte alltför vågad gissning är att Hammarby inför välfyllda läktare omedelbart kommer ta hand om dirigentpinnen och göra allt för att orkestrera en betydligt mer harmonisk symfoni än i de senaste två matcherna. Den här gången räcker det inte med enbart ett massivt bollinnehav och tjogtals med chanser. Det måste bli mål, för så många sumpade möjligheter att avgöra mot både AIK och Örgryte skapar en känsla av overklighet som omgående behöver rättas till.
Jag tänker ibland på vad min före detta granne, Radiosportens Christian Olsson, sa till mig när Hammarby värvade brasilianaren Paulinho Guará från hans älskade ÖIS i augusti 2005: ”Vänta bara så skall du få se att han behöver 15 chanser för att göra ett mål.” Nåväl, så blev inte fallet. 27 mål i sin första treårssejour för oss blev facit, ett gott resultat. Men lite begrundar jag den gode Christians kommentar, men nu med dagens spelare i blickfånget.
Man kan bli lurad av att stirra för länge på tabellen. Den visar att Hammarby har gjort näst flest mål i Allsvenskan hittills i år: 44 (bara Sirius har gjort fler). Det är självklart fullt godkänt – med tanke på vi att tillsammans med Djurgården släppt in minst mål nästan imponerande – men vi skall då inte glömma att åtta av dessa kom i hemmakrossen mot ÖIS och fyra vardera mot Degerfors, Malmö FF och Kalmar FF. I övrigt har det faktiskt varit ganska tunnsått, och detta trots ett bollinnehav som sett över säsongen måsta landa på runt 70-30 och en xG-siffra som slår de flestas.
Det måste bli ordning på detta och då är BP i morgon ett alldeles ypperligt tillfälle, inte minst för att gjuta självförtroende i spelarna inför den fortsatta hösten. Mot nya tider, alltså: Urladdning, en prestation att vara stolt över, storseger!
