Ja, vad ska man säga? Bajen är som sämst när det gäller som mest. Det var åtminstone känslan jag hade efter slutsignalen. När jag stod på läktaren under derbyt i Solna fick jag igenom Bajens återstående matcher, och när matchen mot Örgryte kom tänkte jag att det fanns ett alternativ: tre poäng och total kross. Och när väl Sirius tappade poäng dagen efter kom hoppet tillbaka.
-Okej, om vi vinner borta mot ÖIS så kommer det fortfarande vara som innan, tänkte jag där och då.
Men istället för att studsa tillbaka efter derbyförlusten blev mötet med Örgryte ytterligare ett tungt slag mot Hammarbys gulddrömmar.
Jag har alltid sagt att det inte är lätt att möta bottenlag i slutet av säsongen, framför allt i ett sådant här läge. Det är en situation där ett lag spelar för att få lyfta Lennart Johanssons pokal i november, medan ett annat kämpar för att undvika nedflyttning.
Amin Boudri är som sagt borta på grund av en knäskada och beräknas vara tillbaka först efter landslagsuppehållet. Hans frånvaro har därför lett till spekulationer kring vem som ska ta platsen i startelvan. Med Boudri borta såg en del för många ut som en självklar möjlighet för Besara att få mer speltid, men istället var det Oscar Johansson Schellas som fick chansen.
Men någonstans mellan tankarna på tre poäng, total kross och fortsatt guldjakt började verkligheten komma ikapp Hammarby
När matchen blåstes i gång fanns höga förhoppningar om att det skulle bli en enkel uppgift. Men chocken kom när Örgryte redan i den tionde minuten tog ledningen. Oscar Johansson Schellas serverade William Hofvander , som enkelt kunde sätta dit ledningsmålet.
Jag spelar själv fotboll i Division 7 och ska kanske inte kasta sten i glashus, men när Örgryte tog ledningen fick jag ändå känslan av att även vi hade kunnat reda ut en sådan situation.
Efteråt skapade Hammarby minsann mängder av målchanser, men lyckades på något sätt aldrig få in bollen i nät. Sedan kom hoppet tillbaka när Victor Lind iskallt kvitterade från straffpunkten, även om man själv måste erkänna att det förmodligen var en av de billigaste straffarna på länge.
När den andra halvleken sedan började väcktes de positiva känslor igen. Bajen var på gång på gång och chanserna fanns där för att göra både två,tre och kanske till och med fyra mål. Men när väl Oscar Johansson mer eller mindre stod i vägen vid ett öppet mål, Kebbeh återigen missade ett gyllene läge och ribban också var i vägen, tappade man till slut räkningen på alla chanser.
Där och då var det bara att inse: längre än så här kommer Bajen inte.
Jag ska vara ärlig - jag har bränt väldigt många lägen och öppna mål under mina Division 7-träningar, men just där fick jag känslan av att jag, eller i stort sett vem som helst, hade kunnat sätta dit något av lägena.
När domaren till slut blåste av matchen kom alla känslorna på en och samma gång:ilska, besvikelse, förtvivlan och, på något märkligt sätt, även en gnutta av komedi. För om ett lag har 70 procents bollinnehav, 38 bolltouch i motståndarnas straffområde, 24 skott och 10 avslut på mål - men lyckas bara producera ett enda mål på en billig straff - då går det inte att blunda för att något är knas.
Så…vad händer nu?
En sak är i alla fall säker: Om Hammarby ska vara med och slåss uppe i toppen hela vägen in på mållinjen behöver någonting hända
I den situationen som Hammarby befinner sig i just nu finns det många frågetecken kring laget. Oscar Johansson har, enligt många, inte imponerat i den utsträckning som krävs, Kebbeh bränner ytterligare ett gyllene läge precis som han gjorde i derbyt, Besara känns värd en plats i startelvan, Boudri är borta och många spelare har dessutom jagats av toppklubbarna ute i Europa.
Det fungerar inte längre att skapa hur många målchanser som helst utan att ta vara på dem. Lagen bakom börjar flåsa Hammarby i nacken, samtidigt som det egna laget känns som att det står och stampar. Just nu känns det nästan som att vi skänker bort guldet till Sirius i stället för att ta vara på möjligheten att själva jaga hela vägen in i slutet.
Ska vi på riktigt vara med och slåss om guldet måste chanserna börja sitta. För tiden att missa läge efter läge och hoppas på att det ska lösa sig börjar rinna ut.
Med det sagt: Vi står bakom er - men vi kräver mer.
Hur gick era känslor efter poängtappet och vad behöver man ta för åtgärder?
Dela med er!
