Livet som bajare
Att vara Hammarbysupporter handlar om så mycket mer än de där 90 minuterna på fotbollsplanen. Det handlar om gemenskapen, sångerna, ölen före matchen och alla timmarna tillsammans med människor som delar samma kärlek till klubben.
Men det handlar också om något annat. Om att låta en fotbollsmatch påverka hela ens humör. Om glädjen efter ett sent segermål, men också om frustrationen när allt går åt helvete. Om att ena dagen känna att Hammarby är på väg mot någonting stort - för att några dagar senare undra vad fan det egentligen var som hände.
För det är väl lite det som är att vara Bajare.
En känslomässig berg- och dalbana där man aldrig riktigt vet vad nästa backkrön väntar på.
Och trots alla motgångar fortsätter man att gå dit. Man fortsätter sjunga. Man fortsätter köpa biljetten. Man fortsätter ta den där ölen med polarna och prata om hur det ska gå nästa match.
För Hammarby är inte bara ett fotbollslag.
Det är en livsstil.
Nästan ett år senare
Nu när jag skriver det här är det nästan ett år sedan som jag satt i soffan hemma hos farsgubben och skickade den där självsäkra hälsningen till framtiden:
“Jag säger det här nästa år, 2026, tar Hammarby SM-guld. Hör mina ord.”
Jag var helt övertygad. Det fanns inga som helst tvivel, inga brasklappar och definitivt ingen tanke på att jag kanske skulle få äta upp mina egna ord. I mitt huvud var det nästan inte ens en fråga om Hammarby skulle vinna, utan snarare hur det skulle gå till. Jag såg framför mig hur säsongen skulle utvecklas, hur laget skulle vinna match efter match och till slut stå där som svensk mästare.
Nu, när jag tänker tillbaka på den där kvällen och ser Hammarbys nuvarande säsong, kan jag inte låta bli att småle åt hur säker jag var. Jag hade tydligen inte lämnat någon som helst plats för verkligheten att komma emellan.
Men fotboll bryr sig inte om vad man själv har lovat ett år tidigare.
Och det är kanske det som gör det så jobbigt och samtidigt så fint. Jag kan skriva hur självsäkert jag vill om framtiden, men när säsongen väl börjar är det spelarna på planen som bestämmer hur min berättelse kommer att sluta.
Så här sitter jag nu, nästan ett år senare, och får helt enkelt fråga mig själv:
Var jag verkligen så optimistisk?
Ja. Det var jag.
Och jag ångrar faktiskt inte en sekund att jag var det.
För vad vore Bajen utan de där orimliga förhoppningarna, de stora orden och tron på att nästa säsong kanske kan bli den bästa någonsin.
Och så var det den här säsongen
Säsongen som, minst sagt, har varit berg- och dalbana. I början fanns känslan att det här kunde bli ett totalt fiasko - långt ifrån den bild jag hade målat upp för mig själv. Besvikelsen blev inte direkt mindre efter uttågen mot belgiska Anderlecht och polska Rakow Czestochowa. Det kändes som att den där optimismen från förra säsongen sakta började rinna ut i sanden.
Men så började Bajen hitta tillbaka till formen. Samtidigt som Sirius började tappa poäng väcktes hoppet på nytt. Plötsligt stod man där igen och vågade drömma om det där som man egentligen lovat sig själv att inte göra för tidigt.
Först känns allt nattsvart, sedan räcker det med några bra matcher för att man återigen ska börja fantisera om guld. Eller så är det helt tvärtom, att man får den drömstarten som man hade hoppats på och sen kommer motgången där allting förvandlas till ett nattsvart mörker. Och det är väl just där jag förstått något under den här säsongen.
Hoppet kan kännas som bortblåst, som att det inte finns en chans kvar. Men så länge det finns en möjlighet måste man fortsätta tro. Man ska aldrig ge upp. Det får mig att tänka på Svennis och hans klassiska “Non mollare mai” - ge aldrig upp. För det är precis det fotbollen handlar om. Man blir besviken, förbannad och tappa hoppet för en stund. Men man kommer alltid tillbaka. Man börjar tro igen, även när man själv lovat sig att inte göra det.
Visst, det kanske inte blir något SM-guld i år. Kanske får jag ännu en gång sitta där och inse att mina stora ord från förra året inte blev verklighet. Men vad gör det egentligen? För nästa säsong kommer ändå en ny chans. En ny tabell, nya matcher och nya anledningar att tro. Och så länge den chansen finns kommer jag fortsätta hoppas.
Non mollare mai - ge aldrig upp
Med det sagt vill jag runda av med att man aldrig ska ge upp på att drömma. Så fort livet känns tungt är det bara att fortsätta. För ingen av oss vet när våran tid är kommen, men vi ger oss aldrig. Ibland är det inte själva resultatet som betyder mest, utan att man fortfarande ska våga tro på det stora som kan hända.
Jag och många andra vet fortfarande inte när det är Hammarbys tur att vinna SM-guld. Kanske står jag där fortfarande och inser att mina ord var helt åt helvete. Kanske blir det ännu en säsong där man går från hopp till besvikelse och tillbaka igen. Men vad spelar det för roll egentligen?
Varje gång man tror att hoppet är borta lyckas det på något märkligt sätt hitta tillbaka. En ny säsong börjar. En ny match väntar. En till chans dyker upp. Och innan man ens hinner tänka efter står man där igen, med samma gamla drömmar och samma naiva tro. Trots att man lovade sig själv att aldrig hoppats så mycket igen.
Och om det inte händer inom en snar framtid?
Vad fan, vem bryr sig?
Vi är Bajen och vi är bäst ändå. Vi kommer fortsätta sjunga, fortsätta drömma och fortsätta tro. För det är det som är det vackraste med våran förening från Södermalm.
Vi vet inte när vår tid är kommen. Men när den väl kommer, då ska vi vara där.
