Jag vaknade bakfull dagen efter FA–cupfinalen. Glad, för att jag hade haft en rolig kväll med min vän, men alltjämt bakfull. En fadd känsla i munnen. Och så gnagde något i mig, något mer än den vanliga bakfylleångesten.
Jag kom på vad det handlade om ganska fort. Förlusten.
Prestationsmässigt fanns det inte mycket att klaga på: vi höll relativt jämna steg matchen igenom, och Manchester City är Manchester City. Men ändå: den sista chansen att göra något bra av den här säsongen var borta.
Men så hände något som vände upp och ner på saker och ting, när jag låg och tyckte synd om mig själv i sängen. En bakfyllekur, en skjuts av supporterlycka rätt upp i ändtarmen, jag studsade upp ur sängen och gjorde en glädjedans.
Xabi Alonso klar som tränare, stod det på klubbens Instagram. Jag var chockad.
Chockad för att Alonso inte stämmer in i den tränarprofil som vi har värvat sedan Boehly tog över. Iraola hade passat mycket bättre in i den, en tränare som gjort ett bra jobb med ett sämre lag. Som Potter. Och Pochettino(wink wink). Alonso har ju tränat ett topplag och vunnit titlar och grejer!
Han tog över Bayer Leverkusen efter en usel start på säsongen 22/23, när de låg näst sist efter åtta matcher, vann 4–0 i debuten (mot Schalke) och tog sedermera laget till en sjätteplats och en Europa League–semifinal. Nästa säsong krossade hans Leverkusen motståndet i EL–gruppspelet och sprang i väg ligan. 90 poäng. Leverkusens första ligatitel. Något annat än att komma nia med Brighton.
Samtidigt är Chelsea något annat, och vi har inte sett honom göra succé i ett riktigt topplag – ett sådant vi vill vara – än. Tränarsejouren i Real – dit han gick från Leverkusen – blev för kort för att säga något, och han verkar ha blivit sparkad mycket för att han bråkade med Vinicius och Mbappé.
För vår del blir den stora frågan ifall ledningen, i och med sitt skifte i att värva Alonso, också är beredda att anpassa sig på spelarsidan. Om vi värvar två, tre toppspelare som Alonso vill ha finns det mycket att vara exalterad över. Fortsätter vi på inslagen väg räcker nog inte Alonso för att rädda oss.
Men: trots allt är spanjoren utan tvekan det mest spännande tränarnamnet vi har haft sedan Tuchel, en topptränare, hyllad över hela Europa, den kalibern av tränare vi brukade ta in. Jag har saknat det.
Bring on 26/27.
