Vredens dagar
Fredag kväll. Klockan är runt 21. I Kämpetorpshallen i Älvsjö är verksamheten igång som vanligt. Här pågår samtiden, spontanfotboll, unga människors kollektiva steg i det som är och det som skall komma, som skymtar där framme någonstans. Omkring sig har kidsen mänskliga resurser (i uttryckets SANNA betydelse) som brinner för just deras skull. Inte främst för sig själva, personlig framgång eller influencer-tickande likes, antal gjorda mål eller tabellplaceringar. En handling vacker som en ny och ogudaktig religion. En av dessa, vi kan kalla henne S, är i min dotters ålder, runt 25, ofta besökare på Årsta men framför allt sportchef i Hägersten/Älvsjö och bland annat högst delaktig i Hammarby Fotbolls närmast banbrytande projekt Samhällsmatchen.
Min passion i livet är att jag älskar att hjälpa människor, och då framför allt ungdomar /…/ Jag är en optimistiskt lagd person så jag tror att mycket kan förbättras. Ju fler unga människor vi når och som exempelvis via oss kan hitta någon form av aktivitet eller arbete, desto mer tror jag att vi kan minska till exempel brottsligheten /…/ Jag vill lämna ett fotspår som kommer att gynna våra ungdomar i samhället.
Så förklarar S passionen och drivkrafterna i en intervju. Andra kan drömma om guld eller silver, resor, privata förmögenheter eller ett nytt utseende, men detta är hennes dröm och hon ser fram emot att utbilda sig till socionom för att ta den ytterligare ett steg. Eller: Det såg ut så fram till i fredags, men gör inte det längre. S finns inte hos oss mer. S dödades i en regelrätt avrättning denna kväll i Kämpetorpshallen. Av två tonårsgrabbar i vad som sannolikt var ett beställningsmord. Vi måste kalla det för vad det är.
Det var för S skull som Hammarbys representationslag bar sorgeband i söndagens matcher. Jag tycker att samtliga svenska klubbar på någorlunda elitnivå skulle ha gjort detsamma, för detta mord var en handling som berörde dem alla.
Hur vi skall orka gå vidare med detta i bagaget är sannerligen inte lätt att veta. Avsky, hat och hämndlystnad ligger nära till hands, men det var ju något som S inte stod för. Lika mycket som vi aldrig skall glömma henne får vi tappa bort vad hon faktiskt stred och stod för. Oavsett ålder skall förövarna straffas och det hårt, liksom förhoppningsvis deras vidriga empatilösa uppdragsgivare, men vi andra måste orka stå starka. I S anda, med hennes ord som ett jubel i ett bönehus: Det finns ett hopp, trots allt.
På Örjans vall intet nytt
Med denna tyngd likt en brusten klang i bröstet blir det av förklarliga skäl svårt att skaka om livsandarna och reflektera över en fotbollsmatch. Jag distraheras. Så var det när jag slog mig ned framför skärmen på söndageftermiddagen och dessutom fick osunda flashbacks från ungdomsåren i Halmstad, så känns det i skrivande stund. Lägg därtill att känslan av sordin har lagt sig över Bajenland efter derbyförlusten förra helgen, i sig följden av en räcka mer eller mindre onödiga, smått obegripliga poängtapp. Men det måste bli ett försök, om inte annat så för S skull, till hennes minne. Jag intalar mig det.
Att Tesfaldet Tekie ånyo fick chansen från start igen och dessutom med kaptensbindeln var värdigt honom och ett genomtänkt val av Henrik Rydström. Jag är rätt övertygad om att tanken var att ”Tes” med sin i bästa stunder briljanta speluppfattning och känsliga högerfot skulle kunna servera genomstickare bakom Halmstads linjer och få den blåvita köttmuren att lösas upp i fettatomer, och han gjorde absolut inte bort sig.
På papperet mer av en knall var att Felix Jakobsson fick årets första allsvenska start mellan stolparna och därmed förpassa det givna förstavalet Warner Hahn på bänken. Fast speciellt överraskande var det ändå inte. Felix är en fullgod ersättare väl värd denna möjlighet, inte minst för att hålla lågan levande inför framtiden, och en match som denna var en minst sagt passande uppgift. Inte heller han fallerade.
Utöver dessa två en smärre rockad i backlinjen och Montader Madjed åter efter feber. Inga konstigheter, en startelva så god som någon sett till förutsättningarna sett till diverse manfall av olika sjukdoms- och skadeskäl. Och i övrigt visste vi nära nog exakt hur det skulle komma att se ut. Vår egen trupp och Halmstads visste det, Sveriges samlade fotbollsexpertis och den på sin höjd halvintresserade släktingen, farmor Margit i sin himmel och Faktum-Lasse utanför ICA Supermarket, ingen behövde betänketid eftersom alla visste.
Bollklubben ständigt med nio, tio spelare inställda på försvar utan anfall och att dra iväg bolldjäveln så långt det bara gick, det var Björn Hellberg look-a-liken Stuart Baxters givna direktiv. 70-80-procentigt bollinnehav ligger i Hammarbys DNA, må det bära eller brista. Höst i Halland, om än med strålande sol och rött sprakande löv i träden utmed Nissan. Som vanligt handlade det för grönvita bröder om att rätt omgående få hål på Tim Rönning och hans försvar för att med det överläget luckra upp motståndet och utöka, och precis som vi har stångat skallarna i väggen denna säsong blev så inte fallet. ”Monte” försökte med sin patenterade inrullning från höger, och försökte igen, men kammade noll. Frank Junior Adjei brände ett av de där frilägena som helt enkelt måste sättas. Sex hörnor signerade Victor Lind och Madjed, samtliga av högst medioker kvalitet. Vid det laget hade 20 minuter spelats och stärkta av dem alla lyckades Halmstad om inte skrämma slag på grönvita supportrar men väl ur ingenting vaska fram första halvleks kanske vassaste chans i 33:e.
Henrik Rydström konstaterade krasst i halvtidspausen vad en blind hade kunnat känna av med sina fungerande sinnen, att det nog kanske inte varit så underhållande. Det var ett understatement. Sedan betonades det som vid det här laget blivit till ett mantra, att Hammarby i längden skulle trötta ut motståndarspelarna med possession, helt enkelt köra över dem sista 25. Av detta fick vi inte se mycket. Tvärtom denna eviga långsamma dagen-efter-dans, som om Sidleds-Danne (Andersson) vore ett fotbollslag, som en mig närstående med full rätt uttryckte saken. Just så gråstenstrist som det är för oss åskådare, lika förutsägbart oinspirerande måste det vara för spelarna, som att vid varenda påtvingad familjehögtid hamna till bords med samma outhärdliga svåger eller svägerska.
Till skillnad från i hemmamatchen mot samma Halmstad, en av de där fadäserna som kostat Hammarby en guldstrid värd namnet, gick fotbollen vinnande ur slaget den här gången. Någon vacker seger var det sannerligen inte, men målet – inbytte Nahir Besaras lågt pressade skott som Noah Persson påpassligt förvaltade returen på var en snygg enskild sekvens av det slag vi inte blivit speciellt bortskämda med – var både förlösande och gav oss alla såväl lite tröst som framtidstro. Den väcker inte de döda till liv igen och kampen om Europaplatserna är långt ifrån avgjord, men… ”Du måste tro på något, annars faller du för vad som helst”, som Mister Manager skrivit någonstans.
Rannsakan och självbild…
… eller det förnuftet och den känsla som författaren Jane Austen i sin roman försökte sammanlänka. Enkelt är det inte att hålla just känslorna i styr när grönvit eufori svallar som starkast på Hammarby sjö, men det är nödvändigt, någon måste försöka sitta still i båten.
En som i mina ögon har gjort det de senaste åren är Adrian Båge von Heijne, som tillsammans med övrig organisation har skapat en oerhört stabil grund för Hammarby att stå på och utgå ifrån in i framtiden. Att det i förra veckan meddelades att han begärt avsked för att ta sig an nya utmaningar, som vilken fotbollsspelare som helst – sportchef i Sirius, kanske? – kom inte direkt chockartat. Sådant händer. Trist bara att en del invektiv i diverse kommentarsfält varit så negativa gällande hans eftermäle. Man skulle önska att liknande kritik i stället riktades mot spelare som väljer att ansluta till diverse diktaturer.
Let’s face it, Adrian har gjort ett riktigt bra jobb. Men, nu är det hög tid att ta nästa steg och inte bara på hans position som så kallad teknisk direktör, kanske inte ens främst på den.
I bästa stunder, det vill säga oftast med snabb respons på spelövertaget i form av målleverans, spelar Hammarby sedan flera år Allsvenskans och därmed Sveriges mest attraktiva fotboll på herrsidan, om det är de flesta någotsånär insatta hyfsat överens. Det är när motståndarnas givna matchplaner tidigt faller i bitar och vår offensiva spets – över hela planen – och höga press skapar förvirring, tidsbrist och uppgivenhet som vi själva kan briljera, när kvadraten blir något annat än en barnlagsövning och varenda komponent liksom kuggar i varandra och skapar magi lika skön att skåda som Oscar Wildes formuleringskonst. Vi har sett prov på detta även i år, icke att förglömma, och det är då som Hammarbys ”identitet” sätts på prov.
På sätt och vis kanske vi skall ta det som beröm, ett tecken om något på största respekt för Hammarbys kvaliteter att inte bara bottenlag i Allsvenskan som Halmstad tvingas till ett fotbollsdegenererande tänk; det gäller i stort sett allt inhemskt motstånd; det gällde dessutom ett tekniskt fullständigt underlägset men väl scoutande polskt motstånd i Europa Conference League tidigare i höstas.
Visst, tack så mycket, men vi har i ett par, tre år nu sett att det trots nästan alla förutsättningar – de bästa Hammarby någonsin haft historiskt, guldåret 2001 givetvis inräknat eftersom herrlaget tippades att åka ur högsta serien då – inte räckt längre än till ett Stort Silver och att vara ett etablerat topplag i Allsvenskan. Med tanke på vår egen historia är det ju fantastiskt. Vem hade kunnat tro, och så vidare. När min son och jag kuskade genom landet flera hundra gånger om och såg närapå varenda mätbar fläck av arenor i Superettan – fem danande år! – handlade det om ren mental överlevnad. Vi har nog faktiskt inte kommit över det än. Men det är andra tider nu, kravbilden har omformulerats.
Och då hamnar vi ofrånkomligen i frågan, trots ”framgångssagan”: Har inte Hammarbys fotboll sedan att bra tag stundtals blivit alldeles för lättläst? Har den i föreningsdokument aviserade spelstrategin – även gällande damerna (krossad gulddröm under söndagen, ja, utskåpade av BK Häcken) och HTFF (som i och för sig lyckades vända en låååång negativ trend med seger mot IF Karlstad i helgen och häng på kvalplats igen) fallerat? Mitt svar på den frågan landar i ett NEJ – det måste nämnas att F19 tog SM-guld i utklassningsstil förra veckan! – men jag har reservationer.
Rannsakan och självbild, som sagt, förnuft och känsla.
Bland ansvariga på Årsta väntar nu, alldeles oavsett slutgiltiga tabellplaceringar för elitlagen, ett arbete värdigt bonden på sin åker inför en hård vinter. Det åligger dem att, utan att förlora Hammarbys förmenta identitet, vad den nu innebär, att ta ytterligare ett steg i utvecklingen att själva agera spelförstörare av motståndets brist på, eller egen tolkning av, estetik.
Jag hör till de som älskar Grekland, alltså då inte bara som en mental retreat i bergen upp mot Bulgarien. Landets sätt att mot alla odds bärga EM-guldet 2004 är fortfarande bland det vackraste jag upplevt i fotbollsväg. Jag och poeten Ulf Eriksson fällde tårar när vi bröstsimmade under stjärnhimlen i Nabbelund den natten:
Helt kort kan det kännas som om den byggnad där man befinner sig är på väg att kollapsa, störta in som vid en jordbävning, sugas ned i ett ofantligt slukhål. Sedan kommer /…/ insikten att det som sker inte har alls har med byggnaden att göra
I detta har även vi som supportrar ett ansvar. Men, vi är som medlemmar i vår fulla rätt inte att, likt ”Sparven” på sin tid, utkräva totalt ansvar men att kräva ett öppet språk, inte bara från Henrik Rydström. Vi behöver i allra möjligaste mån en inblick i framtid och strategier, i bygget av trupper, potentiella värvningar, försäljningar och klausuler, agendor kring relationerna med diverse agenturer och hur turerna egentligen ser ut gällande att eventuellt behöva ersätta en halv startelva och förbättra en spelmodell. Inget mummel, inga icke-svar: Ge oss tuff skit, vi tar det, till och med ett hundår. Inget mumbo-jumbo.
Tvivlet
Det är höst och allt börjar om. Eller något börjar om, men ingenting är samma.
Så inleds författaren Sara Mannheimers lysande roman med just titeln ”Tvivlet”.
Men inget är det samma som i går.
”Avgrundens innehåll är inte sömntillvarons mörker:” Jag försöker, försöker verkligen att tänka så, att det finns en väg.
”Tiger” messade mig i dagarna, han skrev:
Vi ligger lågt och låter spelet tala istället. Men när vi väl tagit oss dit så kommer jag bli tvungen att bita mig i läppen.
RAKT IN I STRIDEN, för S skull.
