Att fastna i flaskhalsar
Jag söker på nätet och i böcker och finner att fiasko härstammar från ordet ”flaska”, en sådan där italiensk chianti klädd i halm eller bast som rödvinsvänstern gillade att sätta stearinljus i på 1970-talet. Att det kommit att betyda just ”misslyckande” lär ha sitt ursprung i att man inom den italienska teaterkritiken använde uttrycket fare fiasco om skådespelare som gjorde bort sig på scenen. Varför just ”flaska” blivit symbol för misslyckande finns det många mer eller mindre trovärdiga förklaringar till, men i Hammarbys fall drar åtminstone jag genast paralleller till ”flaskhals”, alltså bildligt talat något som begränsar flödet eller bromsar en process.
För visst är det i just detta som Söders talangfulla stoltheter – vårt herrlag, men i viss mån även både damerna och HTFF – alltför ofta har fastnat säsongen 2026, trots respektive tabellägen. Smart lågt stående motståndarförsvar, oftast ett enormt eget stort bollinnehav och spelövertag men nästan renons kunnande att förvalta detta mot köttmurar till seriekonkurrenter som växer för varje minut man lyckas freda sitt eget mål, växer tills de får den där sällsynta möjligheten till snabb omställning, och gör det som fotbollen till slut går ut på: förvaltar läget, gör just mål.
Då, nu och sen
Vänner av statistik kan med rätta hävda att Hammarby har gjort näst flest mål i Allsvenskan i år, och tillsammans med Djurgården släppt in minst, men det kan inte dölja smärtsamt faktum: vi befinner oss förkrossande 11 poäng efter serieledaren, nu dessutom en poäng efter tvåan och jagade av BK Häcken. Lägg till det ett Europa-uttåg mot Rakow, för närvarande sist i polska Ekstraklasa med resultatraden 1-0-9. Det såg ungefär likadant ut ifjol, och i förfjol, och årets dessförinnan.
Hammarby har haft ypperliga möjligheter att ro hem det där efterlängtade guldet, och lyckas hyfsat i åtminstone Conference League, haft i stort sett alla trumf på hand – blomstrande ekonomi tack vare slå-sig-för-bröstet-försäljningar, strukturerad organisation, såväl truppbredd som individuella kvaliteter, Sveriges kanske mest lyckade talangutveckling, en åtminstone på ytan harmonisk verksamhet, landets vackraste supportrar… – men nu känns det sannerligen in i det värkande hjärtat som att det gyllene tillfället är på god väg att glida oss ur händerna.
De relativa framgångarna har gjort att ett flertal internationella klubbar fått upp ögonen för mer än en handfull minst sagt tongivande grönvita spelare – ett intresse som inte direkt minskar med diverse landslagsuppdrag. Vi talar om Victor Eriksson, Montader Madjed, Paulos Abraham, Victor Lind, Hampus Skoglund, Markus Karlsson, unga killar med drömmar varav några till och med innan kontakter tagits öppet deklarerat att man vill ”ta nästa steg i karriären”, testa vingarna på högre nivå och tjäna sig en rejäl hacka. Dessutom cirkulerar rykten om att Warner Hahn kan försvinna, och lägg därtill att det finns frågetecken kring bland andra Nahir Besaras, Tesfaldet Tekies och Oscar Johansson Shellhas framtid i Hammarby.
Där har vi nästan en hel mer än konkurrensduglig allsvensk startelva och då krävs det inte ett geni i Nobelprisklass för att förstå att något verkligt extraordinärt måste till för att Hammarby de kommande 1-2 åren skall kunna försvara en topp 3-placering, speciellt som flera andra allsvenska klubbar redan nu ligger i startgroparna inför framtiden. Då, eller snarare nu, är det hög tid att börja förvalta de hundratals miljoner, möjligen upp mot en halv miljard svenska kronor som tidigare spelarförsäljningar har genererat, och inte enbart på utvecklingspotential utan redan färdiga, självklara pjäser från det tyngre artilleriet. Det kommer inte att räcka med talanger.
Så är det, detta är vad som måste ske och vad vi har att se fram emot. Går jag till överdrift, är jag inte lite väl pessimistiskt? Det är upp till var och en att bedöma, men jag tror faktiskt inte det.
Fiasko, alltså?
Tro kan sätta berg i rörelse och hoppet är det sista som överger oss, och om någon säg 2014 hade påstått att vi skulle stå där vi befinner oss i dag – inklusive ett bärgat inhemskt cupculd, som i och för sig borde ha varit åtminstone ett till – hade nog de flesta sannolikt svarat med ett skevt och lite sorgset leende och brustit ut i ett: Dream on.
Vi har alltså nått framgångar, inget snack om saken, men ändå sitter denna skärva från ett i väggen krossat glas fast i blodomloppet. Vi försökte, men det gick inte hela vägen. Och då svider en förlust som den i söndagens derby, den första mot just Djurgården på hela fyra år, desto värre, ja, det är som att den där glasflisan närmar sig vitala kroppsfunktioner och hotar att slå ut hela systemet.
Nu hör jag inte till den stora skara som står och faller med just en derbytorsk; fruktansvärt ont gör det, men det smärtar minst lika mycket att falla mot Malmö FF eller IFK Göteborg, där är det för min del rent personligt på ett annat sätt än mot AIK och Djurgården. Sviter byggs – och där har vi varit bortskämda mot huvudstadskonkurrenterna på senare år – för att till slut ändå falla. Sådan är fotbollen, den rör sig dialektiskt, det byggs inga vägar hela vägen till himlen. Matcher förloras under en säsong, ibland även just derbyn, och ofta när vi minst anar det. Det får oss att dö en smula, men ger oss gör vi aldrig. Hammarby är så mycket större, vi käkar motgångar till frukost.
Men, låt mig vara glasklar: Det får varken se ut eller smaka hur illa som helst, och magnituden av bristen på kvalitet, glöd, taktisk disposition, individuella misslyckanden och kollektiv kollaps inte bara ii söndagens match, utan i årets stockholmsderbyn överlag är dessvärre under all kritik. På det får man inga vackra flickor eller pojkar, så att säga, på det vinns varken serier eller enskilda matcher. Mot svåra depressioner finns i dag gott om läkemedel som korrekt använda är till stor hjälp. Mot icke fungerande lagformationer är det desto mer bekymmersamt, liksom när det är helt renons på djävlar anamma i varenda grönvit spelares ögon av ett slag som när det gäller som mest skrämmer skiten ur motståndarna.
Derbytabellen när en match återstår:
AIK: 3 1 2 17-16 10
Brommapojkarna: 2 2 1 12-12 8
Djurgården: 2 1 2 8-8 7
Hammarby: 1 2 3 7-8 5
Hammarby är alltså sist i dagsläget, och kommer att sluta klockrent sist. Det är glasklart, går inte att blunda för, och jag är nog inte ensam om att känna som att atopiska eksem slår ut, över hela kroppen. Som jag skrev ovan kan jag överleva derbyförluster, inte minst om vi till slut kommer före i Allsvenskan, den tabell som verkligen gäller något. Det tar en 3-4 dagar, men sedan är det blicken framåt igen. Men detta! Det är faktiskt skamligt. Fiasko? Ja, det vill jag verkligen lova, framför allt med tanke på hur fem av våra sex matcher faktiskt har sett ut. Om inte annat räcker det med en titt på målskillnaden; bristen på leverans har varit smått horribel.
Sorgesång
Jag kom att tänka på Ulf Lundell när jag var ute och vandrade min mil i gryningen, en låt han skrev i mitten av 1990-talet, ”Folket bygger landet” på en av hans starkaste album, På andra sidan drömmarna . Gjorde i skallen om texten till
Du kanske tror att det är Rydström eller Hjelmberg eller styrelsen
Eller träningar på Årsta eller von Heijne eller försäljningar
Men det är spelarna som vinner matcher
Spelarna som undviker krascher
Det kommer underifrån när den tiden är här
När spelarna vill så vinner spelarna matcher
Well, jag är medveten om att det inte är lika bra som originalet. Det var mest känslan jag ville åt, den känsla jag delar med många sedan i går eftermiddag: att vi just nu inte tycks ha spelarna som kan göra DET, de som, för att parafrasera Jack Kerouac:
brinner, de rastlösa och passionerade, de sig kastar sig huvudstupa i varenda match och låter det synas, som i varenda bolltouch och löpning och närkamp söker något större som får hjärtat att slå snabbare, som bär på en eld och oavsett motstånd möter 90 minuter plus tillägg med hela sin själ, som om varje ögonblick är en möjlighet till mirakel
Det är farligt lätt att bli nostalgisk, men jag kan väl utan att kränka någon nämna att namn som figurerat i konversationer jag haft med mig närstående grönvita supportervänner det senaste dygnet är sådana som Fredrik Hammar, Jeppe Andersen, Vladimir Rodic, Suleyman Sleyman, Björn Runström, Simon Strand, Nicola Djurdjic…
Återstoden
Närmast väntar Halmstad på Örjans vall nu på söndag, ett för sin allsvenska överlevnad vilt kämpande HBK som för mindre än en månad sedan slog AIK vilket är mer än vad Hammarby lyckats göra i år. Därefter i tur och ordning Mjällby (b), Sirius (h), Malmö (b), Elfsborg (h) IFK Göteborg (h) och Västerås (b). Ser det betryggande ut? Ser det ut som att vi kan ställa ut skorna? Skulle inte tro det. Guldet flög sin kos för längesen och det kan bli svårt nog att komma tvåa, och till råga på allt är risken överhängande att vi tappar även det lilla silvret. Till samtliga spelare: Överbevisa oss gärna, visa vart skåpet skall stå, gör både er själva och oss supportrar - vi som bygger er - stolta med start redan om sex dagar!
Rakt in i striden!
