Första gången jag stod utanför Emirates Stadium var en ohyggligt varm sommar 2006. Det var närmare 35 grader varmt och jag var i London en julidag för att jobba. Svetten rann från alla delar av kroppen, solen stod i zenit, det kokade i asfalten och kön till the Armoury var längre än ett biljettsläpp till välkända artister. Det var dagen då the Armoury slog upp sina portar. Det var dagen jag träffades av kärleken till just Emirates Stadium. Ett magiskt bygge där byggbolagen HOK och Sir Robert McAlpine skapat en röd borg som fyller norra London med alla känslor. Där stod jag i en lång kö. I Arsenal-linne, solglasögon och med mobiltelefon i hand. Kön ringlade ut från shopens stora ingång, ut längs med de bänkarna som står utanför och förbi de små plaketterna där fansens namn står på marken ned mot kanonerna.
Där stod jag. Förväntansfull.
På vad?
Jo det telefonsamtalet hade jag fått någon timme innan. Så jag backar bandet.
Den morgonen hade jag anlänt med flyget till Heathrow. Jag hade bråttom från flygplatsen till det hotell som var bokat nära Earl`s Court. Taxin släppte mig vid det trestjärniga hotellet. Jag tänkte enkelt checka in, parkera väskan och sedan med sakta mak ta mig genom staden för en enkel sightseeing. Då kom samtalet från en kompis, bosatt på Gotland. ” Falk, är du i London nu?” Jag nickade och svarade. ” Ge dig ut till Emirates. De öppnar the Armoury idag och några av spelarna är där”. Det behövdes inte mycket tvekan från undertecknads sida. Problemet var att hotellet jag bokat var överbokat och jag ombedes ta taxin till deras andra hotell i Slough, vilket jag naturligtvis vägrade. Nu var det bråttom. Fattade inte hotellet att The Armoury öppnade? Jag stod på mig och hövdade och visade att jag bokat. Till slut kom en av de högre cheferna och sade ” Sir, you either stay in Slough or not. You won`t stay here.”. Jag tänkte skicka iväg några väl valda ord, men bokade av, stod utan hotell i cirka fem minuter innan jag fann ett skapligt nedgånget hotell vid järnvägsstationen. Det kostade knappt en tredjedel av det hotell jag tidigare bokat och var så där skönt nedgånget, mögelluktande, kantigt och krokigt som många brittiska hotell är. In med väskan och så startade jakten på The Armoury…
””””
Kön ringlade minsann inte snabbt.En kö är en levande organism, där varje steg framåt genererar en stund av segerlycka och varje stopp uppbringar en lätt förtvivlan. Luften är fylld av röster. Från människor av alla möjliga slag. Vuxna, familjer, ungdomar, äldre, yngre, olika etniciteter och så en fullständigt sönderstressad och svettig svensk. Blickar delas, spänningen är så tjock att man kan dela på den, som att gå genom kvicksand. Men så närmar sig dörren mot the Armoury som är öppen och man känner hur ljuset blir starkare. Någonstans framför oss fanns det några Arsenalspelare. Det började gå rykten om vilka det var. Till slut utkristalliserades två spelare på håll.
Mathieu Flamini och Aleksandr Hleb. Minsann.
Jag har varit på Highbury ett dussintals gånger genom åren, jag har varit i London säkert 30 gånger innan denna dag, men jag har aldrig träffat någon Arsenalspelare, så det hoppade till i kroppen. Lätt extatiskt. Då kastade jag en blick på min mobiltelefon som skulle föreviga hela skeende. Skräcken slog till mig. Skärmen lyser med ett sista, desperat rop på hjälp: 5% blinkar i rött, precis när målet äntligen är nått. Efter någon timme av tålmodig väntan i den ringlande kön står jag tio meter från Flamini och Hleb. Kring mig hänger tröjor från den nya säsongen, halsdukar, jackor, muggar på hyllorna. Man är i veritabelt Arsenalparadis. Men just då är den känslan borta. 5 jävla procent? Mobilen känns plötsligt iskall och sårbar. Varje sekund är en rysk roulette mot den svarta skärmen. Ned med ljusstyrkan, kan jag ta bort någon ”app”, är det något som drar mer batteri..vad fan. 3%... Det är en brutal kapplöpning mot tiden. Tre meter framför de båda stjärnorna tar jag beslutet. Jag vänder mig till nästa kille och ställer frågan. ”Sorry, mate. An awkward question. My cell is done. Is it possible for you to get the photo of me with your cell and e-mail me the shots?”. Jag visade upp min mobil där jävliga 1% blinkade klarrött som ett stort fett slut på all längtan och väntan. Framför mig stod en vitryss och fransman som jag så väl kände från media, bilder och matcher. Killen bakom nickade ” sure,mate”.
Tre minuter senare stod jag lycklig som ett barn på julafton. Den klibbiga tröjan och de ömma fötterna efter timmars köande är helt glömda. Hjärtat bultar i bröstet av eufori och adrenalinet pumpar i blodet. Mobilskärmen må vara kolsvart, men inombords lyser det av en lycka över att ha fångat ett minne för livet. Det utväxlas mailadresser och sedan var det bara att vänta och hoppas att killen bakom verkligen stod för det han sagt.
Jag lämnar the Armoury. Min röda tröja har mörkröda fläckar av enkel svensk svett. Utanför the Armoury är kön fortfarande lång. Skillnaden är att jag inte längre står i den. Jag lättade min enkla ångest blandad med eufori med en enkel pint på ett lokalt ställe och här lyckades jag också låna en laddare. När mobiltelefonens skärm hoppade till, ljuset kom tillbaka och jag med darrande fingrar knappade in koden till låset, så gick jag direkt in i min mailbox.
Där var det. Från någon UK-mail. En bild på undertecknad med Hleb och Flamini. Mission fucking completed. När jag vände mig om i baren så stod Sankte Per med en nyckelknippa. En halvtimme senare stod jag i duschen på Earl`s Courts sunkigaste hotell. Utanför dundrade tågen förbi så ofta att de inte märktes till slut, vattnet porlade ned och jag stod med ett lyckligt leende på läpparna.
