Motala
Måndag morgon och nu är vi utom tvivel framme i den räliga hösten. Med ett kompakt mörker, förrädiskt väglag och en fulltecknad kalender inför storhelgerna som innebär föga lugn och återhämtning. Det är då som det stora vemodet rullar in.
Vi har två matcher kvar att beta av och en guldstrid att passivt uthärda. Inga europaresor att se fram emot, bara ett oglamoröst gruppspel i cupen att försiktigt hoppas på.
I min supportersjäl är det trots allt dessa tider som är vardagen. Det ofrånkomliga lidandet. Det är dessa perioder som är grunden i engagemanget. När kärleken testas, när intresset genomgår stålbad varje vecka. Det är själva essensen av att hålla på ett lag. Allt annat är en bonus.
I mer eller mindre samma ögonblick som Rosenberg rullade in det där ” Oh-Ah-Nej- Men vad f…-JAA-målet mot Salzburg 2014 kände jag att det bara är en tidsfråga tills vi är tillbaka i träsket. Eller kanske var det redan när Daniel Larsson sänkte Glasgow Rangers på Ibrox 2011? När vi som klubb, stad och ett himmelsblått kollektiv hävde oss upp till att vara ett hot på europeisk nivå var ett underbart tillstånd.
Underbart varar sällan för evigt. Men den här gången höll det i ett drygt decennium.
De två senaste säsongerna. Åkeby-åren. Det mulna 90-talet. Degraderingen. Allt var investeringar inför kommande klang, jubel och framgångsföreställningar.
Nu är vi är där vi är. Och det är därför, som vi i sinom tid återigen kommer att steg för steg till att bli Skandinaviens mäktigaste klubb. Håll ut bara.
Framåt Malmö!





















