Lund . Jag minns inte riktigt när jag träffade Richard för första gången, men jag vet att det var i samband med någon utlandsresa med MFF. Han var på många sätt min raka motsats. Jag, introvert, autistisk på många sätt och har allmänt svårt att veta hur jag ska prata med folk. Han, extrovert och fullständigt magisk på att prata med folk. Vi gick från att aldrig har pratat med varandra till att prata om allt möjligt som om vi känt varandra hur länge som helst - och det var verkligen inte min förtjänst. Sådan var han. Helt naturligt kunde han få nån som jag att prata om vad som helst.
Han och jag var aldrig nära vänner. Det kan jag inte påstå. Han med sitt liv i Malmö och allt där, och jag med mitt liv i Dalby och så. Men när vi träffades hälsade vi alltid och han började prata om något innan han rusade iväg till nästa. Det var den relationen vi hade. Inte nära men för min del tryggt.
Jag minns inte sista gången vi träffades heller men det var ett tag sen - men högst sannolikt i samband med nån MFF-match. För det var där vi träffades. I samband med vårt kära MFF. Men nu blir det inte fler gånger vi kommer hälsa på varandra när di blåe spelar. Richard finns inte mer. Det finns så många människor som Richard berörde och som saknar honom idag. Det fanns många där Richard var en viktig hörnsten i livet. Kanske förstod han det. Kanske inte.
Men den här krönikan handlar inte om Richard egentligen utan om kunna be om hjälp. För av en eller annan anledning orkade inte Richard mer. Som lärare på högstadiet ser jag tyvärr den psykiska ohälsan på nära håll ibland. Ibland på grund av situationer som skolan skapat. Ibland av helt andra orsaker. Ibland kanske jag kan vara en hjälp för någon - ibland kan jag det inte. Och det viktiga är inte att jag hjälper utan att någon eller något hjälper.
Jag tror verkligen att framförallt vi snubbar, gubbar, pojkar, gubbar osv är dåliga på att be om hjälp när vi egentligen behöver det. Att det går emot vår bild av hur man ska vara. Vi ska vara tuffa, starka och klara oss själva.
Det har ju kommit väldigt många bra reklamfilmer om detta de senaste åren. Hur just fotbollen kan vara en hjälp och ett forum där vi kan bli bättre på att fråga hur det är - men, och jag tror detta är viktigt, också själva sträcka ut handen. När det är tufft och när det är mörkt. Det finns personer som tycker att du är viktig. Det finns personer som kan hjälpa.
Så. Kan vi inte ta i hand på att försöka hjälpas åt? Att stötta varandra när det är tufft. Visa att man finns där. Och, inte minst, själv be om hjälp när det behövs. Våga tro att världen kan vara en fin plats. Tack vare oss människor.
Jag vet. Det finns en viss jargong inte minst hos oss killar som ofta kan vara rå. Men i den råa jargongen kan man också visa kärlek. Att vara snäll trots att man skojar. Det kostar ingenting att vara snäll. Jag lovar. Man måste inte vara snäll - men man kan vara det.
Man kommer rätt långt på det.
Richard var snäll. Så snäll man bara kunde vara. Så gjorde han världen till en bättre plats.
Tack för att jag fick vara med om dig Richard. Vi ses.
Stötta gärna insamlingen för Suicide Zero - https://egeninsamling.suicidezero.se/fundraisers/for-richard-varldens-storsta-hjarta-2fg97z
I dag för 12 år sedan... kom Oscar Lewicki hem. Det var en otrolig värvning. Makalöst underskattad.
https://www.svt.se/sport/artikel/u21-hjalten-klar-for-malmo-ff
Dagens låt... Kan det vara någon annan "Du måste finnas?" - Ja. Det kan också vara världens bästa avskedslåt Bobby Jean med Bruce Springsteen. Så dagen till ära - Två låtar!





















