Två malmöiter, runt hundra bajare och Kennedy Bakircioglu. Det låter kanske inte som de bästa förutsättningarna för en trevlig söndag, men jag och Andreas Tapper tog oss till Biohuset i Mariefred för att se Malmö FF möta Hammarby. Någon behövde ju hålla ordning på proportionerna.
Johan på Rakstugan hade ordnat försnack, intervjuer och fotboll på storbild, med mat och öl under matchen och varm korv i pausen. Kennedy intervjuades före avspark och som kollega Pontus här på Himmelriket konstaterade: han är en motståndare som är svår att inte gilla. Det finns några sådana, även om man som malmöit kanske inte behöver erkänna det alltför ofta.
När MFF tog ledningen blev det kompakt tystnad i lokalen. En mycket behaglig sådan, tyckte åtminstone jag och Andreas. Vi jublade desto mer. Det visade sig dessutom finnas en djurgårdare på plats som också uppskattade vårt mål. För en stund hade vi alltså en liten allians, byggd på ganska bräcklig grund men med ett tydligt gemensamt intresse. Hålla Bajen långt borta från guldvittring.
Sedan kvitterade Hammarby och gick upp till 2–1. Då kunde vi konstatera att ljudanläggningen knappast var lokalens främsta källa till hög volym.
Det gnabbades en hel del under matchen, precis som det ska göra när människor som håller på olika lag ser fotboll tillsammans. Man får ta en gliring, försöka ge tillbaka (jag och Andreas körde bl a "Varför är ni aldrig mästare") och ibland inse att det egna laget gör det förbannat svårt att hitta något att säga. Framåt den 75:e minuten var ”öka takten” inte direkt vad jag längtade efter att höra från det grönvita sällskapet.
MFF:s insats gav oss dessvärre ganska lite hjälp. Jag var besviken på spelet och på hur lite vi hade att sätta emot. Men den här gången tänker jag låta den diskussionen få mindre utrymme. Den har vi gott om andra tillfällen att återkomma till.
För mitt i alltihop satt vi där och hade förutom matchen och resultatet ganska trevligt. När Degerfors reducerade mot Djurgården jublade bajarna, och vår tillfällige bundsförvant fick känna på hur det var att vara ensam med sina sympatier. Den svenska domarkåren kunde vi däremot samlas kring. Där fanns förutsättningar för förbrödring över laggränserna.
Tänk vad trist det vore om alla höll på samma lag. Ingen att smågnabbas med, ingen att kasta en menande blick mot efter ett mål och ingen som motvilligt måste erkänna att det faktiskt var snyggt. Vi behöver ju varandra för att allt det här ska bli så roligt, jobbigt och engagerande som det är.
Så tack, Johan, för ett suveränt arrangemang. Sådana lokala initiativ får gärna bli fler, även om jag till nästa gång gärna beställer en något jämnare fördelning av supportrarna. Och ett betydligt bättre Malmö FF. Och ett helt annat resultat.
Arrangemanget får fem Edvard Persson av fem möjliga. Matchen och MFF får solklart underkänt.
Sarr vi.
Dagens låt är Sour times med Portishead . Helt enkelt för att det är surt att vara MFF:are just nu. Men vi biter ihop och kommer igen.
Idag för sju år sedan skrevs denna vädjan till Mackan - Skriv på!
Med det tar vi fredag. Och jag önskar dig en bra helg.
