"Om vi tar sex poäng i de två kommande lätta matcherna, så är vi med till sommarfönstret." Ja, så har det låtit från en del optimister efter kölhalningen mot Hammarby för någon vecka sedan. Igår visade det sig att vi tar max tre poäng, om ens någon i de där två "lätta" matcherna och det finns inte längre något sätt att sminka grisen, Malmö FF är i djup kris.
Det är ingen oväntad situation, i alla fall inte för oss som har sett de strukturella problemen i truppen länge, och framför allt sett oviljan att ta itu med dem från den sportsliga ledningen.
Jag skulle vilja påstå att krisen vi är inne i nu blev oundviklig redan förra året, då man t ex fortsatte att kasta miljoner efter oprövade utländska "talanger" som Soumah och Milosavjlevic samtidigt som man försökt förlita sig på en drös halv- eller helskadade veteraner som inte är i närheten av sin tidigare nivå.
Penningregnet över en helt obalanserad och dåligt scoutad trupp har nu i kombination med en besynnerligt uppsvälld organisation gjort ett rysligt hack i föreningens ekonomi och än värre lär det se ut när bokslut görs efter den här smärtsamma säsongen.
Jag skriver att krisen blev oundviklig förra året, men den påbörjades tidigare. Malmö FF verkar inte ha skött sitt scoutingarbete sedan den legendariske scoutchefen Vito Stavljanin lämnade föreningen sommaren 2021. Vito hade en extraordinär kunskap och ett sanslöst engagemang och han hade en stor del i vad MFF växte ut till under 2010- och början av 2020-talet.
När Vito försvann stod MFF fortfarande med en stark trupp och trots det obegripliga bottennappet 2022 kunde man snabbt återhämta sig 2023 och 2024 under Henrik Rydströms ledning och i kraft av att de äldre spelarna höll samtidigt som talanger som Hugo Larsson, Sebastian Nanasi och Hugo Bolin blommade ut. På läktaren satt ledningen och spann som feta katter, bekvämt tillbakalutade.
I rask följd försvann sedan Hugo, Sebbe, försvarsklippan Cornelius och inför säsongen 2025 till slut också mittfältsankaret Sergio Peña vilket ingetdera var någon överraskning, men som uppenbarligen tog de de feta katterna på sängen fullständigt.
Sommaren 2025 var truppen utarmad, skadorna var många bland det äldre gardet, nyförvärven höll knappt allsvensk klass och MFF började fullt logiskt göra resultat därefter. Kraven på Rydströms avgång kom som ett brev på posten och MFF-ledningen vek sig snabbare än en AIK-styrelse på ett firma-kvartsamtal och så hade vi även en osäker och rörig tränarsituation.
Nu ser vi (efter en sorglig liten interimsperiod av Mravac) en ny tränare sakta kvävas under tyngden av orimliga förväntningar i kombination med en trupp för nedre halvan. Jag har ingen aning om ifall Miguel Angel Ramirez är en bra tränare, för han har inte materialet för att bevisa det i Malmö.
Jag kommer inte heller att få reda på det, då dramaturgin är att vi fortsätter att misslyckas och vår lata ledning åter tar det "oundvikliga" beslutet att sparka tränaren i hopp om att det skall göra jobbet åt dem. Det är en tragisk dödsdans som om den inte upphör kommer att tömma vår kassa och göra att vi riskerar degradering på sikt.
Daniel Andersson har velat komma ifrån sportchefsjobbet sedan 2022 då han överlät det till Andreas Georgson, men efter den fíaskosäsongen återtog han posten för att nu åter lämna den ifrån sig. Det är ett otroligt slitsamt jobb att vara sportchef i en toppklubb och börjar man tappa engagemanget är det svårt att prestera. Vi såg samma mönster hos Djurgårdens legendariske chef Bosse Andersson.
Daniel Andersson har gjort ett enormt arbete för föreningen och för det är jag evigt tacksam, men han har också ett stort ansvar för den kris vi ser idag och många kräver hans avgång. Samtidigt är Daniel inte sportchef längre och han är den enda konstanten i ledningen sedan VD och ordförande, med flera har bytts ut. Jag tror att det vore oklokt att göra sig av med den kunskapen om föreningen som Daniel besitter.
Förhoppningsvis kan en entusiastisk Philip Berglund som ny sportchef sparka igång något piggare, mer vitalt och och mer nyfiket när han anländer efter sommaren, men det kräver samtidigt stor självkritik och ett ovillkorligt stöd från Daniel och resten av den sportsliga ledningen så att Berglund får lov att sätta sin prägel på scouting- och värvningsarbetet. Det är på detta området den akuta förbättringen måste ske, annars är vi mycket illa ute.
Malmö FF:s ledning har varit bekväma, slarviga och konsekvent valt den lätta vägen under flera års tid vilket till slut har lett till en mycket förutsägbar kris. Nu är vi här, och nu gäller det att hålla huvudet kallt och göra en seriös analys av läget. Tiden för "quick fixes" är förbi sedan länge, nu krävs tålamod, väldigt hårt arbete och kanske mest av allt, en gigantisk skopa självkritik.
