Som barn gick jag, av naturliga skäl, på match med mina föräldrar. Vi var inte på alla matcher, men ibland. Min bror fick hänga med lite oftare. Att han är tre år äldre spelade såklart roll. Och, ja, för att han är kille. För det var ju så det var då, det var liksom mer självklart att en pojke skulle ha fotbollsintresset. Brorsan blev medlem i MFF när han var bebis, jag skaffade själv medlemskap när jag blev vuxen. Detta skrivs inte som kritik mot min pappa. Det var andra tider.
Då, i början av 70-talet, var det nog svårt att tänka sig att dottern i framtiden skulle börja skriva artiklar om MFF och hänga på ståplats. I ärlighetens namn så var det väldigt få kvinnor/tjejer på läktaren då, som jag minns det. Inte heller träffade jag på några MFF-intresserade tjejer under uppväxten.
Visst har jag senare i livet lärt känna folk i MFF-sammanhang. Men på match har jag gått ganska mycket själv. Det bekom mig inte direkt då, under spelets gång är det fullt fokus på matchen. Men oj, som läktartillvaron har ändrats och så glad jag är för det!
Jag minns inte hur det gick till, men för lite drygt tio år sedan gick jag med i en Facebook grupp som hette Gate 4. Det var en grupp för tjejer/kvinnor, med syftet att skapa gemenskap och göra det lättare för tjejer att känna sig hemma på läktaren. Eftersom jag då inte var på ståplats träffade jag sällan någon därifrån under matcher, men det väckte något. Så bjöd gruppen in till en guidad visning på Stadion, och jag bokade in mig. Vi var ett ganska stort gäng och där träffade jag Jenny.
Vi gjorde även sällskap till matchen som var direkt efter, jag tror det var en cupmatch. Vi pratade massor om supporterskapet och en hel del om det där med att vara kvinna och supporter. Att det inte är helt enkelt att komma in i, särskilt inte som ung eller om man inte har nån att dela det med. Man ska komma ihåg att det även då var relativt tunt med tjejer på läktaren, i synnerhet på ståplats. Många engagerade i gruppen som diskuterade liknande frågor och började prata om att vi kanske borde organisera oss. Så tacksam jag är mot dem som var drivande i detta och inte lät det stanna vid prat.
Den 5 mars 2016 bildade vi Malmösystrar. Vi var en ganska liten grupp med mycket tankar och idéer. Men vi kunde nog inte föreställa oss hur pass stort detta skulle bli. Skulle vi kunna få ihop ett par dussin medlemmar kanske? Vem kunde tro att vi på några år skulle växa till att bli europas största supporterförening för kvinnor! Genom åren har föreningen ordnat flaggmeck och bussresor, arrangerat träffar med kvinnliga supportrar i hela Sverige och gjort ett tifo. Det har sålts merch, deltagits på ”Laget för alla”, spelats på förfester och många har rest tillsammans genom Sverige och Europa för att följa MFF.
Vi är en salig röra av kvinnor i olika åldrar, som finns på olika ställen på Stadion och som har vitt skilda liv utanför fotbollen. Men många har också hittat vänner för livet genom föreningen, däribland jag. Genom föreningens engagerade medlemmar har jag också fått en helt annan insikt i läktarkulturen med allt vad det innebär. Jag har varit del i många, ibland livliga, diskussioner och har förmodligen blivit något lite klokare av det. Och jag har hittat ett sammanhang där jag inte behöver förklara, motivera eller bevisa mitt supporterskap.
Det har hänt massor under de här tio åren på olika håll i supporterkretsar. Kvinnor tar betydligt större plats i styrelser och andra funktioner i supporterorganisationer, som MFF Support och Supporterhuset. Tjejer och kvinnor utgör en betydligt större del av både stå- och sittplatsläktaren. Jag har inte drabbats av nån slags storhetsvansinne å föreningens vägnar så att jag inbillar mig att det är tack vare oss. Men jag vågar tro att vi spelat roll i och bidragit till utvecklingen.
Dock har inte allt varit en dans på rosor såklart. Det har under långa perioder varit ganska få engagerade som dragit ett stort lass. Vi hann kanske inte riktigt med när föreningen växte snabbt. Det har funnits olika åsikter om vilken riktning föreningen borde ta. I början av året diskuterades att eventuellt lägga ner föreningen, att Malmösystrar kanske har spelat ut sin roll. En tanke som väckte mycket känslor och som nog fick många att inse Malmösystrars betydelse. På årsmötet bestämdes att föreningen ska leva vidare och det gjorde mig riktigt glad. Även om jag inte haft så mycket möjlighet att engagera mig som jag skulle vilja så betyder Malmösystrar mycket!
I höst ska vi firar vi 10 år med en härlig fest! Grattis MS och tack alla Malmösystrar för allt ni betytt för mig och många andra. Må vi leva uti många år till.
