Det var två lag med gott självförtroende som klev ut på Hitachi Arena. Västerås kom från en imponerande 4–1-seger borta mot AIK, medan vi hade samma siffror med oss från hemmamatchen mot Örgryte. Dessutom fanns det en gammal skuld att betala. Västerås vann på Stadion i våras och nu hade MFF chansen att ge tillbaka med samma mynt.
På förhand fanns det också anledning att hoppas på en bra fotbollsmatch. Två lag som trivts bättre på bortaplan än hemma under säsongen, ett Västerås som visat att de kan såra topplag och ett MFF som förhoppningsvis var på väg åt rätt håll igen.
Det skulle visa sig att den sista förhoppningen var alldeles för optimistisk.
Så här ställde lagen upp:
Malmö FF
Anton Höög – Daniel Gudjohnsen – Sead Haksabanovic
Theodor Lundbergh – Adrian Skogmar – Otto Rosengren
Gabriel Busanello – Andrej Djuric – Stian Gregersen – Jens Stryger Larsen
Robin Olsen
Västerås SK
Jens Magnusson – Axel Taonsa – Karl Gunnarsson
Simon Gefvert – Mamadou Diagne – Ismet Lushaku – Jonathan Karlsson
Herman Magnusson – Philip Bonde – Jack Tagesson
Elis Jäger
Det började ju faktiskt ganska bra.
Redan i den fjärde minuten slog Anton Höög en fin boll ut till Haksabanovic på vänsterkanten. Haksa drev inåt och hittade Busanello snett bakåt. Brassen fick inte mycket utrymme men lyckades ändå få iväg vänstern – rakt i stolpen.
Några minuter senare svarade Västerås med ett avslut tätt utanför Robin Olsens vänstra stolpe och direkt därefter vände MFF spelet och Jens Stryger Larsen fick ett skottläge. Elis Jäger räddade.
Nordin Gerzic hade före matchen förutspått en intensiv och rolig historia. Så långt hade han helt rätt.
Men efter ungefär tio minuter började Västerås ta över mer och mer. MFF:s presspel fungerade inte alls som vi vant oss vid och hemmalaget kunde ganska obehindrat flytta fram sina positioner.
I den 14:e minuten kom också 1–0.
Fast innan dess borde domare Adam Ladebäck ha blåst.
Daniel Gudjohnsen kapades rejält, men spelet fick fortsätta. Det öppnade i sin tur för Västerås. Axel Taonsa vann duellen med Stian Gregersen, tog med sig bollen med en mycket fin förstatouch och avslutade distinkt från höger i straffområdet. Robin Olsen kunde inte göra mycket åt saken.
1–0 till VSK.
Och irritationen över domsluten skulle öka nästan omedelbart. Jens Stryger Larsen gick omkull i Västerås straffområde och Ladebäck friade igen. Reprisen visade att en Västeråsfot träffade Strygers stödjefot. Dansken hjälpte förvisso till rejält själv med ett fall som knappast stärkte hans sak – men kontakten fanns där.
Två situationer på kort tid där vi definitivt inte fick besluten med oss.
MFF fortsatte trots det att skapa en del. Otto Rosengren avslutade efter 22 minuter, Djuric nickade över efter en hörna och efter ungefär en halvtimme kom ett av våra bästa anfall. MFF spelade sig fram, Höög nickade in bollen och Gudjohnsen avslutade. En Västeråsspelare räddade på mållinjen.
Det var faktiskt ett hyfsat anfallsspel under den första halvtimmen. Ett stolpskott, en räddning på mållinjen och en straffsituation som vi definitivt hade kunnat få med oss.
Problemet var att det där tempot försvann.
Förstatouchen var lite för dålig lite för ofta. Presspelet syntes knappt. Både Haksabanovic och Gudjohnsen såg sega ut och ju närmare paus vi kom, desto trögare blev MFF.
1–0 stod sig till halvtid.
Statistiken sade samtidigt något helt annat om matchbilden. MFF hade ett xG på 0,80 mot Västerås 0,15. Vi hade alltså skapat tillräckligt för att åtminstone göra mål – Västerås hade knappt skapat någonting.
Men de ledde.
Taonsa igen
Otto Rosengren, som hade en känning, blev kvar i omklädningsrummet och Mayckel Lahdo kom in till den andra halvleken.
Och Lahdo gav åtminstone lite fart. Han utmanade från vänster, drev inåt och skapade tidigt en hörna. Gudjohnsen fick strax därefter ett nickläge, men var offside och nickade dessutom utanför.
Sedan kom kallduschen.
Västerås ställde om blixtsnabbt från egen målvakt och Taonsa sprang sig fri. Gregersen förlorade ännu en avgörande duell och Taonsa gjorde sitt andra mål för eftermiddagen.
2–0.
Det fanns en misstanke om offside även där, men framför allt var det ännu en situation där MFF helt enkelt inte hängde med.
Och Gregersen, som varit så bra sedan han kom till Malmö, gjorde sin första riktigt svaga match. Vid båda målen var det Taonsa som vann kampen mot norrmannen innan han gjorde mål.
Stryger Larsen var sedan ytterst nära att reducera när han kastade sig fram på ett fint Lahdo-inlägg, men nicken smet tätt utanför.
Theodor Lundbergh ersattes av Jovan Milosavljevic efter drygt en timme. Inte heller Theodor gick riktigt att känna igen den här eftermiddagen.
Och siffrorna blev nästan komiska.
Efter drygt en timme hade Västerås ett xG på 0,41 – och två gjorda mål. MFF hade 1,06 – och noll mål.
Snacka om effektivitet.
Och ineffektivitet.
Iskallt – på fel sätt
MFF försökte. Gudjohnsen fick ett avslut som Jäger styrde till hörna. Djuric fick ett skott blockerat. Gregersen nådde en frispark från Busanello men styrde den utanför.
Men vi kändes mer och mer iskalla.
Och då menar jag inte iskalla som i farliga, skarpa och hotande.
Nej.
Vi var ofarliga, tröga och sega.
Västerås kunde istället ligga rätt, vänta och explodera framåt när möjligheten kom. Boudah var nära 3–0 efter knappt 70 minuter och strax därefter tvingades Lahdo agera libero och rädda upp ännu en snabb Västeråsomställning.
Det centrala mittfältet blev dessutom blekare ju längre matchen gick. En sådan här eftermiddag blev det väldigt tydligt hur mycket vi hade behövt en frisk Kenan Busuladzic och en Otto Rosengren i full form utan känning.
Gudjohnsen ersattes av Viggo Jeppsson i den 73:e minuten. Haksa fick ett läge några minuter senare men avslutade blekt utanför.
Sedan höll vi på att bjuda på 3–0 själva.
MFF och Robin Olsen slarvade i eget straffområde och Taonsa fick chansen att fullborda sitt hattrick. Den här gången räddades vi av stolpen.
Mot slutet försökte Gaute Helstrup förändra matchbilden ytterligare. Gregersen och Haksabanovic lämnade planen, Bleon Kurtulus och Malte Frejd Pålsson kom in och Djuric flyttades upp som anfallare.
Någon slutforcering blev det egentligen aldrig.
Djuric nickade över i den 85:e minuten. Mer än så blev det inte.
När slutsignalen gick stod det fortfarande 2–0.
MFF hade haft 58 procent av bollen. Vi hade fler hörnor och fler avslut på mål än vad resultattavlan antydde. Och framför allt hade vi under delar av första halvlek tillräckligt med chanser för att den här matchen skulle kunna ha utvecklats helt annorlunda.
Men fotboll avgörs inte av bollinnehav eller xG.
Västerås gjorde målen. Vi gjorde det inte.
Och till slut blev vi ganska effektivt utmanövrerade av ett klart bättre Västerås.
Efter några matcher där det ändå har känts som att MFF tagit steg i rätt riktning var det här ett stort steg bakåt.
Håglöst. Segt. Trött.
Och väldigt, väldigt tråkigt.
Nu vankas det landslagsuppehåll. Tråkigt för oss men bra för MFF. Hoppas jag...
Sarr vi.
