Det tar emot lite att skriva det här. Inte för att GAIS är bra. Det är de verkligen inte. Men efter 45 minuter på 3Arena är det nästan svårt att vara särskilt förbannad på dem heller. För ibland möter man ett lag som helt enkelt är bättre. Och ibland möter man tydligen Hammarby den 23 augusti 2026. Första halvlek är bland det bästa jag sett ett allsvenskt lag prestera på väldigt länge. Tyvärr är det inte GAIS jag pratar om. Hammarby spelar stundtals fotboll på en nivå som GAIS helt enkelt inte är i närheten av. Efter 45 minuter står det 2–0. Man ska nog mest vara glad för det.
Det är också en ganska ovan känsla. De senaste åren har GAIS skämt bort oss med att nästan alltid kunna mäta sig med motståndet. Man kan förlora matcher, absolut, men det brukar nästan alltid finnas någonting att hålla fast vid efteråt. Någon period där GAIS varit bättre, några missade chanser eller åtminstone känslan av att matchen hade kunnat sluta annorlunda. Senast mot Malmö gick jag därifrån och tyckte fortfarande att GAIS lika gärna hade kunnat få med sig någonting liksom väldigt många matcher den här säsongen. I dag finns väldigt lite av det. Hammarby är bara bättre. Mycket bättre.
Och någonstans finns det faktiskt något ganska fint i det ordinära. Jag förstår att det låter som något man säger för att må lite bättre efter att ha sett sitt lag bli utspelat i Stockholm, men låt mig åtminstone försöka förklara.
GAIS ägnade elva raka säsonger åt att inte spela allsvensk fotboll. Under stora delar av den tiden var problemet knappast att det hände för lite. Sedan kom 2022 och plötsligt bestämde sig klubben för att ta igen ungefär ett decennium på några år. Först upp från Ettan. Sedan upp från Superettan. Sedan succé som nykomling, en tredjeplats och Europaspel för första gången på 36 år. Någonstans på vägen gick det från att man var glad över att GAIS existerade till att man började bli lite småsur över ett kryss mot Brommapojkarna. Det går fort att vänja sig vid bra saker.
Så någon gång måste man väl få ha en helt vanlig säsong också? En säsong där GAIS varken åker ur en serie, går upp en serie, chockar Allsvenskan eller kvalificerar sig för Europa. Där man vinner ibland, förlorar ibland och någon söndag åker till Stockholm och upptäcker att Hammarby är väldigt mycket bättre på fotboll. Det säger ändå någonting om hur långt GAIS har kommit att det här numera kan betraktas som en mellansäsong. För några år sedan kändes en stabil allsvensk tillvaro ungefär lika avlägsen som en billig öl på Gamla Ullevi.
Dessutom är jag inte ens säker på att den här säsongen är särskilt medioker. Resultatmässigt är den på väg att bli GAIS sämsta allsvenska säsong sedan återkomsten. Sett till förutsättningarna kan den samtidigt vara en av de mer imponerande. Och nej, jag tänker inte dra skadeläget en gång till. Det har skrivits tillräckligt om hälsenor, korsband, försäljningar och Europaspel för att fylla den här spalten resten av året. Vi vet vad GAIS har haft att hantera. Det intressanta är snarare vad som inte har hänt. GAIS har inte rasat ihop.
Det har bara blivit en ganska vanlig allsvensk säsong. Och efter elva år av misär följt av några år där precis allting tycks behöva vara en succé är det faktiskt rätt gött med en sådan också.
