Om du har haft vägarna förbi Stadionområdet de senaste veckorna har du säkert känt det. Det där lilla stänket av vemod i luften. Grävskoporna tuggar sig sakta men säkert igenom gamla Malmö Stadion. Läktarna där Eric Persson regerade håller på att försvinna.
Det är betong och järnstänger som faller, men i de där ruinerna vilar vår identitet. Det var där den legendariska Bosse Larsson-epoken inleddes 1963 under Antonio Durans ledning. Det var där vi fyllde läktarna till bristningsgränsen i de kokande, utsålda derbyna mot Landskrona BoIS på 1970-talet. Det var där vi skapade magiska fotbollsunder som tog oss hela vägen till Europacupfinalen 1979. Och det var där, efter ett mörkt år i Superettan, som vi firade återkomsten till Allsvenskan och fick se en ung Zlatan Ibrahimović dribbla och skjuta in målen mot AIK i sin allsvenska premiär 2001.
Generationer av malmöiter har lärt sig hur kärlek till ett fotbollslag känns på de där läktarna. Nu rivs de. Det är en fysisk påminnelse om att tidens tand gnager, och det sker dessutom mitt under en period där det blåser snålt runt klubben efter tre raka förluster. Domedagsprofetiorna duggar tätt och analyserna i sociala medier blir lätt hysteriska.
Men det är just i perioder som denna – när den gamla borgen jämnas med marken alldeles intill vår nya – som vi inser vad Malmö FF egentligen är.
Själen i arenan och klubben rivs nämligen aldrig. Den flyttade bara med över till andra sidan torget 2009. På nya Eleda Stadion har vi redan hunnit fostra en ny generation av vinnare. Det är där vi har säkrat magiska seriesegrar, lyft cupguld och spelat otaliga, oförglömliga gruppspel i både Champions League och Europa League.
Stadion – oavsett om den hette Malmö IP, Malmö Stadion Stadion eller Eleda Stadion nu – är en konstant. Det är en bastion som står pall när allt annat gungar. MFF är inte bara elva spelare som råkar bära tröjan just i sekunden. MFF är vi, minnena vi bär och den där obevekliga mentaliteten att vi aldrig viker ner oss. Och det kommer vi inte göra nu heller.
Tre raka förlustmatcher har slitit på oss. Det har varit motvind och tunga hemresor. Men på söndag är det äntligen dags att komma hem till vår bastion. Västerås står på andra sidan, och vår hemmaborg ska fyllas.
När betongen faller runt omkring oss, då är det vår uppgift att hålla linjen. Det är dags att stänga leden, lämna frustrationen utanför vändkorsen och istället ta med oss den där desperata, kompromisslösa kärleken in på läktaren. Det är nu killarna på planen behöver oss som mest. Inte när vi leder serien med tio poäng, utan nu. När det gör lite ont. När de egentligen förtjänar den som minst ska vi gen den som mest.
Gör din plikt på söndag . Kom till Stadion, sjung tills rösten spricker, och visa att oavsett hur mycket de river, och oavsett hur dåligt det går, så står vi och Malmö FF alltid kvar.
Framåt Malmö!
Idag för 3 år sedan var det också deppigt. Vi inkasserade tredje raka förlusten när vi inte lyckades klippa Häcken utan fäöll med 1-2 hemma på Stadion. Mög är ordet som ska in på lodrätt tolv.
Dagens låt måste bli Det regnar på Malmö stadion av och med Holst & planeterna.
Med det tar vi fredag. Och jag önskar dig en bra helg.
