Vi alla goa GAISare kommer från välbehövlig paus från vårt förbannade GAIS. Utöver det uppenbara, levrar, sömn, plånböcker och stämband, så har vi framförallt haft tillräckligt med tid för att slicka våra sår. Jag har svårt att se att någon äkta skalle egentligen tycker uttåget i sig är vidare svårt att svälja, men det finns andra delar än bara de sportsliga som skaver för min del. Jag vet inte om jag är ensam med att känna att det var rätt skönt att slippa konsumera något som har med oss att göra de senaste dagarna, men så är fallet. Jag har njutit, sovit som en prins och inte en gång har tanken på livets gyllene nektar fallit mig in. Men. Så börjar det bli dags igen.
Problemet med att bygga ett lag på sättet vi gjort, med mer eller mindre starka band från GAIS-gård till gräsrot, är att sånna här förluster blir svårare och tyngre. Trots att jag är äldre än de flesta, och blir allt mer frånvänd idolkulturen och kommersialiseringen av vår idrott och vårat samhälle, blir det ju att man bryr man sig ju om de som springer runt i våra grönsvarta tröjor. Mergims och Agges intervjuer efteråt, Fidde på innerplanen. Det tog emot att ta del av det på pendeln tillbaka till Köpenhamn, även om ruset från läktarinsatsen fortfarande inte lagt sig. Det är inte samma trupp som tog oss ur Division 1 längre, men Fiddes GAIS är mer än en spelargrupp och större än individerna. Resan kanske inte bara börjat, men i den traditionella dramaturgiska kurvan (valen, som mina gymnasielärare kallade den) bör vi vara vid vändpunkt 1 nu. Imorgon måste konfliktupptrappningen börja. Och det är lika mycket upp till dig och mig på läktaren, som det är upp till ledarstaben och spelarna på planen. Matchen mellan europaspelets två delar var trött och ogaisig. Nu måste vi bryta ner och komma igen.
Den kommande matchen gör mig nervös. Det var många som kände att dubbelmöte mot HBK skulle vara det perfekta spelschemat i samband med kvalandet till UECL. Jag hade nog hellre sett dubbelderby ärligt talat. Maskineriet hackar fortsatt, den ångvält vi kommit att associera med GAIS från sensommar och framåt står fortfarande och frustar i garaget. Vårat facit mot Allsvenskans bottenskrap är inte heller direkt övertygande. Oavsett om det varit Värnamo, den store satan, HBK eller BP som varit där nere har det i 2 raka säsonger varit där vi tappat riktningen och uppfattningen. Vi såg det senast förra omgången, men nu måste det vända. Vi är oroande nära bottenträsket och gapet uppåt växer. Det är dags för ett statement nu.
Söndagens drabbning kräver 2 saker. Spelarna måste visa och känna revanschlysten. De säger att de skäms för att vi behövde se dem åka på det med sex bollar i vad den där pisshålan nu hette. Bra, visa det imorgon. Tack. Jag kräver inte finlir jag vill se huvuden rulla. Jag vill se Milovanovic med svärta i blicken och kort i protokollet. Jag vill se RNP och vem nu högeryttern blir springa tills sulorna blöder. Jag vill se GAIS. För att vi ska få se GAIS krävs att läktaren är GAIS. Ta med dig den manin och dårskapet vi visat upp när det går som sämst och sjung tills du hostar blod. Konfliktupptrappning. Så ser vi till att stabilisera den här säsongen och börjar bygget inför kommande år. Det här MÅSTE Halmstads Bollklubb få fan för.
