Den viktigaste av dessa frågor lyder som följer. Vart är vi på väg? Anställningen av Xabi Alonso känns just nu inte som någon mirakellösning. Nåväl. Här kommer några observationer från 2–1-förlusten på Stadium of Light. '

Alibi-insatsen
Sunderland var sugna på Europaspel. Chelsea var, om möjligt, motsatsen. Kanske, kanske hade det sett annorlunda ut om Cole Palmer förvaltat den chans han skaffade sig i matchinledningen. Så blev det inte, och det som följde var närmast deprimerande tv. Antalet vunna närkamper var lätträknade. Andrabollar likaså. Prestationen liknade i mångt och mycket en försäsongsmatch. Kanske borde man ha sett det komma. Insatsen mot Spurs tidigare i veckan andades lite liv och kämpaglöd. Under söndagen verkade det som att spelarna tyckte att de gjort sig förtjänta av lite tidig semester. Sättet den här gruppen spelare verkar kunna slå av och på den rätta inställningen är högst oroväckande.

Livlinan
Palmer stod inte för någon jätteprestation, men om det skulle hända något framåt så var det tvunget att hända genom honom. Ett hoppfullt skott från distans tippades in i Sunderland-kassen, och underläget var därmed bara ett mål igen. Någon energi-injektion gick dock inte att skönja, och sex minuter senare blev uppförsbacken än brantare. Detta då Wesley Fofana tog sitt andra gula kort – inom loppet av sex minuters speltid.

Trösten
Uteblev då Tottenham säkrade kontraktet i den sista omgången. West Ham besegrade Leeds, men det var av mindre betydelse då Spurs lyckades med samma bedrift mot Everton. Att se Hammers harva på i The Championship blir förvisso skoj. Men det hade varit ännu roligare att se Tottenham ta sig an den uppgiften. En säsong att glömma helt enkelt. Chansen till spel i Europa lever, 38 omgångar in, men Chelsea väljer närmast att kasta bort den.