Det ligger drygt två timmar från Göteborg. GAIS har spelat där otaliga gånger och jag har hört människor prata varmt om arenan så länge jag kan minnas. Ändå krävdes det 22 år innan jag för första gången tog mig till Örjans Vall. Det är svagt.
Särskilt eftersom Örjans Vall har nästan allt det jag tycker om med svenska fotbollsarenor. En gammal arena mitt i stan, Nissan precis utanför, en familjär stämning och framför allt en känsla av att väldigt lite har förändrats bara för förändrandets skull. Sedan har man förstås något som Gamla Ullevi tragiskt nog saknar: en våffelstuga.
Jag kan inte skriva om mitt första besök på Örjans Vall utan att nämna den. För alla Halmstadssupportrar är detta säkert en självklarhet, men för mig som är van vid Gamla Ullevis opersonliga betongkiosker är det nästan provocerande charmigt. Självklart står det ett gäng äldre hallänningar i en liten stuga och serverar våfflor på en allsvensk arena.
Är det den bästa våfflan jag ätit? Nej. Den får max 2+. Men jag hade inte velat ha den på något annat sätt. Den ska inte vara perfekt frasig och se ut som någonting man betalar 145 kronor för på ett brunchställe. Den ska vara lite mjuk, komma på en papptallrik och ätas ståendes några meter från en fotbollsplan. Precis så. Jag hör ju själv hur det låter. Här har jag alltså åkt till Halmstad för att se GAIS spela allsvensk fotboll och sitter dagen efter och ägnar alldeles för många tecken åt en högst medioker våffla.
Men det är också precis sådana här småsaker som gör en fotbollsarena för mig. En gammal läktare, Nissan precis utanför, en våffelstuga som förmodligen sett likadan ut längre än jag levt och en matchdag som inte känns särskilt tillrättalagd. Sedan ska jag väl erkänna att omständigheterna hjälper till. 1 600 GAIS:are hade tagit sig ner till Halmstad och fyllde ena kortsidan och lite därtill. Det var någon form av tropisk värme där på läktaren, det var bortamatch i Augusti och när allt var över hade GAIS dessutom vunnit med 2–0.
Hade jag varit lika lyrisk över Örjans Vall om Halmstad gjort mål på någon av sina chanser i första halvlek och GAIS åkt hem med noll poäng? Förmodligen inte. Då hade den där våfflan kanske fått 1+. Och jag hade förstås kunnat ägna betydligt fler tecken åt själva fotbollsmatchen.
Jag hade kunnat skriva om en första halvlek där GAIS stundtals var riktigt dåliga och där det, passande nog med Nissan rinnande utanför arenan, krävdes både flyt och flytväst för att hålla sig ovanför ytan. Framför allt hette den flytvästen Mergim Krasniqi. När inte han räddade GAIS dök Oskar Ågren upp på mållinjen som sista livboj. Jag hade kunnat skriva om den totala uppryckningen efter paus, om hur bytena förändrade matchbilden, om August Wängbergs löpningar längs högerkanten och om Samuel Salters dunderinhopp som slutade med två mål. Men vi lämnar det därhän den här gången.
Men vi lämnar det därhän den här gången. GAIS vann med 2–0 och jag fick äntligen se vad allt snack om Örjans Vall handlade om. Att det tog mig 22 år är fortfarande svagt. Nästa besök lär inte dröja lika länge.
