Ibland kommer ett uppehåll helt fel i ett lags formtopp. Men för SSK var det mer än efterlängtat.
Rubrikerna den senaste tiden har handlat om skadeläget i truppen och vilka som spelar eller inte spelar. Trots det ansträngda läget har SSK fortsatt att plocka poäng i jämn takt, även om spelet stundtals sett ut som en hönsgård.
Det finns de som enbart tittar på siffrorna och känner sig nöjda med den femteplats laget befinner sig på just nu. Men finns det anledning till oro?
Själv är jag inte så förtjust i siffror, även om jag ibland tittar på tekningsprocent och istid efter en match. Jag brukar även kolla hur många skott en spelare har skjutit under matchen. Sedan funderar jag på hur många av dessa skott som egentligen var farliga och inte bara så kallade alibiskott.
SSK leder statistiken i powerplay, vilket jag inte hade gissat om jag bara sett till spelet den senaste tiden. När SSK hade sin första kedja intakt gjordes det mål på löpande band i spel med en man mer. Vi fortsätter att göra mål, men inte i samma takt, och målen har sett annorlunda ut.
Jag tror att powerplay även i fortsättningen kommer att vara ett av seriens vassaste när alla skadade spelare är tillbaka.
Jag har en känsla av att Norbe inte är helt återställd efter smällen han fick för några matcher sedan. Det är givetvis bara spekulationer från min sida. Normalt ser vi Norbe som en stabil back som sällan gör misstag, inte som mot VIK, där han tappade puckar och slarvade.
SSK försvarsspel har ifrågasatts under säsongen, vilket jag är beredd att hålla med om. Men hur kan man kritisera ett försvar som släpper in så få mål?
Det är inte så enkelt att svara på den frågan. En bidragande orsak är att vi har en av seriens bästa målvakter i Love Härenstam. Hur många puckar har inte han räddat under säsongen? Givetvis har han fått god hjälp av sina backar, som städar undan returer och ser till att han får se pucken vid skottögonblicket.
SSK är enligt mig inte ett lag som är byggt för att försvara sig. Våra forwards tillbringar mer tid i försvarszon än i anfallszon. De arbetar kopiöst mycket i spelet utan puck, men som jag ser det arbetar de mer individuellt än som ett lag.
Vi tappar i vårt presspel när vår andra och tredje gubbe inte är synkade. Därmed tappar vi kontrollen över mittzon och motståndarna kommer lätt in i vår zon. Där tvingas våra forwards hjälpa backarna och sjunker lite för långt ner. På så sätt uppstår ytor vid blålinjen.
När vi sedan får pucken har vi ingen att spela med och dumpar bara bort puckar utan adress, som om det vore PostNord.
Vi får alldeles för få omställningar under en match. Vad beror det på?
Det finns flera orsaker, och en av dem är att det första passet inte är väl avvägt. Pucken hamnar på skridskorna och vi tappar fart.
Varför får vi inte till de långa anfallen som nöter ner motståndarna?
Det har med backarna att göra. De är viktiga för att ge understöd i anfallen. De ska våga stå upp vid anfallsblå om situationen tillåter det. Det är med andra ord en avvägning som backen måste göra.
Det finns inte tillräckligt med hockey-IQ bland backarna för att göra den bedömningen, och man backar hellre hem än chansar. Där måste det ske en förvandling och man måste börja våga. Norbe gör det ibland, och fler måste följa efter.
Värvningen av Loimaranta tycker jag är ett klokt beslut. Jag var tveksam till honom eftersom han inte hade spelat matcher på ett tag. Men av det jag har sett av honom tycker jag att han har mycket hockeykunskap i sin verktygslåda.
Det gäller att hitta en bra omgivning för honom så att han får ut sin fulla offensiva potential.
Niklas Westerholm tackade nej till att bli målvakt i Östersund. Kan han eventuellt vara aktuell för oss igen när Love ska vidare till J-VM? Om det nu blir något VM, vill säga, med tanke på diskussionerna kring Rysslands eventuella deltagande.
Själv tycker jag att det är ett otroligt märkligt beslut att ryska lag och idrottare över huvud taget kan komma i fråga för deltagande i idrottsevenemang samtidigt som Ryssland bedriver ett horribelt krig mot Ukraina. Beslut om deltagande ligger förstås hos de ansvariga idrottsorganisationerna, men jag tycker att det är viktigt att de också tar sitt ansvar.
Jag är stolt över att Finland, Norge och Danmark har sagt ifrån att möta ryssarna. Jag tycker även att Sverige bör visa ryggrad och säga ifrån vilket de verkar ha gjort nu. Bra gjort! Vi står enade bakom Ukraina.
Den 11 november väntar Oskarshamn hemma, och min förhoppning är att några av de skadade spelarna är tillbaka och otroligt sugna på att spela igen. Trots uppehållet längtar jag redan efter att få se SSK spela hockey. Mycket hinner hända på en vecka och jag är nyfiken på att följa utvecklingen.
Att sluta femma i tabellen skulle, med nuvarande tabelläge och om Mora och Karlskoga når kvartsfinal, innebära följande slutspel:
AIK–Mora
Leksand–Bofors
Kalmar–Oskarshamn
Modo–SSK
Så ser det ut just nu. Det blir tufft att ta sig förbi en kvartsfinal, inte minst med en eventuell avgörande match på bortaplan. Men det är inget nytt för SSK.
Och kanske är det just där vi ska hitta vår styrka. För det är en sak att ta sig till slutspel, men en helt annan att visa att man hör hemma där.
Nu hoppas jag att uppehållet ger oss ett friskare SSK, ett lag som hittar tillbaka till sitt spel och som kan börja blicka framåt.
För det är trots allt nu det börjar bli riktigt roligt och jakten på tabellplaceringar uppåt kan börja. 
