Gefle Dagblad intervjuade nyligen Johan Alcén med avsikten att få några svar runt tränarfrågan. Innan de ens hann ställa frågan hade Alcén svarat att ”Nej, vi ska inte sparka någon”. Det talas vitt och brett om tålamod, att ha is i magen och att gräva där man står, att påverka det man kan. Men hur länge kan man egentligen vänta, när man var SHL:s sämsta lag i oktober månad, och håller sig över kvalstrecket med blott tre poängs marginal?
Mycket snack och lite verkstad
Det finns två möjliga tolkningar av det som Alcén säger. Antingen så fortsätter man ha tålamod, och hoppas att det vänder. Detta skulle jag beskriva som att man är antingen dum eller naiv. Det är som att man ska ta ut pengar och fortsätter slå en viss kod, trots att den är fel varje gång. Till slut så tar bankomaten kortet, och då står man där. Enligt samma princip kommer Brynäs, om man fortsätter med samma koncept samtidigt som man förväntar sig ett revolutionerande resultat, i bästa fall få kvala för att hålla sig kvar, och i värsta fall sluta i.. ja.. ni vet. Det börjar på H och slutar på -ockeyallsvenskan.
Den andra tänkbara tolkningen är att Alcén praktiserar ”vi har förtroende tills vi inte har det längre”. Det finns ju inte en sportchef i idrottens historia som har gått ut och sagt ”vi har inte förtroende för tränaren längre, men vi har ingen annan just nu så han får sitta kvar lite till, tills vi hittar nån”. Om dagen skulle komma så är en ny tränare i så fall redo att ta över, och Gälla får tack och bock och lycka till framöver. Detta scenario håller jag dock som extremt osannolikt. Växjö agerar, Linköping agerar, Brynäs sitter lugnt i båten. Kanske med SHL-kontraktet som insats.
Svårblandat framgångsrecept
Vi har hört det gång efter annan, såväl från spelare som tränare i Brynäs IF; vi måste sluta göra de enkla misstagen, göra klart situationer, vara noggranna i egen zon, spela 60 minuter hockey, vinna närkamper, ta oss in i innersta skottsektorn, ha mer trafik framför mål, öka skärpan i avsluten. Listan kan göras ännu längre. Det är oftast lätt att räkna upp vad som behöver rättas till, långt mycket svårare är det att faktiskt göra alla de där små, men samtidigt stora sakerna. Och helt ärligt, om vi kunde få rätt på det, hade det inte redan varit gjort då?
Överraska mig gärna
Ingen hade blivit gladare än jag, om Brynäs på något mirakulöst sätt motbevisade allt jag har skrivit ovan. Om alla pusselbitar plötsligt bara faller på plats, vi börjar vinna matcher och både Alcén och Gällstedt kan stå där och sola sig i ära och berömmelse, och skrika i kör; ”Vad var det jag sa?”.
Men jag tror inte på det. Som supporter med Brynäsblod pumpandes i venerna sedan 1984, så tror jag inte på det. För vi har sett detta innan. Förra gången det såg ut så här så hamnade vi i Hockeyallsvenskan. Hade vi varit t.ex Björklöven hade jag kunnat acceptera att vi slåss för vår överlevnad, men inte denna upplaga av Brynäs IF. Vi är bättre än så här, eller.. vi borde i alla fall kunna vara det.
The jig is up
Spelet är över, schack matt, beskriv det hur ni vill. Jag tycker att det här börjar bli farsartat. Pinsamt är vad det är, rent ut sagt. Inte resultaten i första hand, utan hur tränare och sportchef bemöter det. När Gällstedt står i TV4s sändning inför Röglematchen (24/10), och konfronteras med hårda fakta runt lagets usla form och låtsas helt enkelt att det där kommer som en total nyhet för honom, han fokuserar nämligen bara på prestationer. Ett tips Niklas; prestationerna leder till poäng och poängen är avgörande för tabelläget. Det är tabelläget som i sin tur avgör vem som går till slutspel, vem som hamnar i ingenmansland, och vem som får kvala för att hålla sig kvar. Så det kanske är bra om prestationerna faktiskt leder till poäng, men som sagt, bara ett tips. Tillbaka till ämnet. Johan Alcén stod nyligen i intervju med Gefle Dagblad och sa saker som att ”Frågorna och kritiken kommer ju inte när vi vinner” och ”Hade vi vunnit flera av de här matcherna skulle vi aldrig haft detta samtalet”. Nä det förstår ju vem som helst. Ännu en vidöppen dörr sparkas in. Det är klart att frågorna kommer när det ser ut så här. När det går dåligt. Läget är kritiskt i sig, men man drar ännu ett löjets skimmer över det hela, när man som sportchef respektive tränare bemöter kritiken på detta omogna och arroganta sätt.
Kanske är det också ett symtom på hur allvarlig situationen faktiskt är. Det anstår varken en tränare eller sportchef på elitnivå att bete sig så här, men desperata människor tenderar att göra desperata saker. Frågan är om Johan Alcén kan bli så pass desperat, att han helt enkelt måste göra en förändring för att försöka rädda kontraktet. Jag har tyvärr väldigt svårt att tro det. Vi verkar mer vara besättningen som trots upprepade grundstötningar vägrar överge skeppet, med en orubblig lojalitet gentemot skutans kapten.
Vi ses på havets botten, matroser.
