Ny säsong väntar och förväntningarna är, som det brukar vara den här tiden på året, rätt så optimistiska. Vi har en turbulent säsong bakom oss där vi ändå tog oss till en semifinal. Att jämföra förra säsongens trupp med årets lagbygge är som att äta smörgåsbord på Silja Serenade och sedan gå på Björn Frantzéns trestjärniga restaurang. Det är viss skillnad på leverpastej och anklevermousse.
Jag har själv ätit den där buffén hundratals gånger under alla år jag åkt till sommarstugan i Finland. När jag var yngre tyckte jag att det var bland det finaste som fanns. I dag har jag fått möjlighet att äta på betydligt finare restauranger. Men buffén har fortfarande sin charm. Och kanske är det lite så med hockey också.
Årets SSK har på papperet de rätta ingredienserna för att det här ska kunna bli en riktigt rolig säsong.
Frågan är bara om laget klarar av att hantera den press som man själva, och kanske även omgivningen, har satt på föreningen. Det är inte ofta vi har varit så omskrivna inför en säsong. Nu gäller det att vara tillräckligt ödmjuk för att förstå vad som krävs, och samtidigt tillräckligt kylig för att inte påverkas av allt som sägs runt omkring.
Det är inte nu på försäsongen som matcher ska vinnas. Det vet spelarna. Det vet tränarna. Och jag är ganska säker på att de flesta som är involverade i SSK redan har sina egna målsättningar och bilder av hur den här säsongen ska sluta. Vad som sägs i ett omklädningsrum vet jag inte, och allt ska naturligtvis inte heller sägas inför media. Men någonstans finns målet som alla tillsammans strävar mot.
Jag tänker inte gå igenom hela menyn
Jag tänker inte ge mig på att gå igenom årets trupp lagdel för lagdel. Dels har jag inte hunnit skaffa mig tillräckligt bra koll på alla nya spelare, dels tycker jag inte att det finns någon mening med att rabbla upp namn bara för att fylla ut en krönika. Jag kommer att hålla mig till det jag själv har sett och den information jag själv har skaffat mig. Resten får vi upptäcka tillsammans under säsongen.
Längst bak har vi i alla fall en målvakt som jag tror kommer att vara en av seriens främsta. Förhoppningsvis den allra bästa. Pressen ökar naturligtvis på Love Härenstam efter den makalöst fina säsongen senast. Men är det någon spelare jag tror klarar av den pressen så är det just Love.
Den andra målvakten, Munther, kommer att få sina chanser och lär också behöva kliva fram när Love försvinner till JVM. Jag litar på processen. Jag vet också vilken nivå Calle Brattenberger kan lyfta sina målvakter till när han fått arbeta med dem ett tag.
Norbe – en viktigare pusselbit än man kanske tror
På backsidan har det hänt en hel del. Många nya namn har kommit in, men en av de viktigaste sakerna SSK lyckats med är att behålla Daniel Norbe.
Fyra säsonger i SSK är ganska lång tid i dagens hockey. Under de åren har han enligt min mening varit klubbens genomgående bästa back. Hans offensiva spel och förmåga att hela tiden vara ett hot framåt har gjort honom till en viktig spelare.
Att SSK dessutom skriver ett treårskontrakt med honom tycker jag säger en hel del. Det är inte bara klubben som visar att man tror på Norbe. Norbe visar också att han tror på SSK. Efter fyra år måste man väl ändå kunna konstatera att kärleken verkar vara ömsesidig.
Sedan har SSK värvat klokt med mer defensiv kraft. Två meter och runt hundra kilo Jonathan Lundgren är en spelare som jag tror kan bli en riktig försvarsgeneral. Niklas Nilsson känner jag ännu inte tillräckligt väl för att ha någon bestämd uppfattning om. Felix Carell är ung och på lån från Malmö och kan mycket väl bli ett av namnen som överraskar positivt.
Men det är på isen vi får svaren.
Karlskoga gav mig några frågor
Efter träningsmatchen mot Karlskoga fick jag med mig både positiva intryck och några frågor. Joni Ikonen var riktigt bra på att teka. Det är en underskattad detalj i modern ishockey, men gör skillnad ifall du måste starta med att jaga puck eller vara kvar i anfallszon.
Nolan Stevens hade stundtals lekstuga tillsammans med Carter Souch. Där finns kemin det vet vi sedan tidigare. Carter kunde ha gjort ett par mål mot Karlskoga men fick nöja sig med en.
Men en annan sak fastnade jag för. Varför spelar man redan nu Stevens, Souch och Vanderbeck tillsammans när man vet att Vanderbeck är avstängd i de tre första seriematcherna?
Jag kan naturligtvis bara spekulera. Min känsla är att tränaren vill se om det finns riktig kemi mellan de tre. Om man tror att det kan bli en förstakedja på sikt finns det en poäng i att låta dem spela tillsammans redan nu och hitta de där små detaljerna. Sedan får man lösa de tre första matcherna när Vanderbeck sitter på läktaren.
Jag tycker faktiskt att det är en ganska klok tanke. Bättre att ta reda på om kedjan fungerar nu än när serien redan är igång.
Det var också en annan sak jag såg mot Karlskoga som gjorde mig glad. När det hettade till stod spelarna upp för varandra. Det kanske låter som en självklarhet. Det borde det vara. Men det är det inte alltid.
Efter att ha sett SSK i över fyra decennier vet jag att sådana saker kan säga en hel del om ett lag. Det är ingen garanti för framgång, men det är ett tecken jag gärna tar med mig.
Nu börjar det riktiga jobbet.
Det är lätt att bli förförd av en trupp på papperet. Det är lätt att titta på namnen och tänka att det här måste bli bra. Men ett hockeylag är något annat än en laguppställning. Det måste finnas kemi. Det måste finnas roller. Det måste finnas spelare som accepterar sina roller när det behövs och spelare som kan kliva fram när laget behöver det.
Förhoppningsvis står vi framåt våren och konstaterar att årets SSK inte blev ännu en färja mot Helsingfors.
Då kanske vi faktiskt är på väg till Frantzéns.
