Ni har säkert undrat varför jag inte skrivit på länge och förklaringen ligger i mitt bokprojekt. Detta är ingen bok som jag säljer utan den är mest för mig själv och ett dussin av mina nära vänner och SSK-samlare. Att tro att skrivarlusten kommer tillbaka på beställning är som att tro att Ernst har slut på rundstav. Nu gör jag i alla fall ett försök.
Sanningen är att min passion för SSK har pågått på riktigt under en väldigt lång tid, men numera sker det långt utanför strålkastarljuset i arenan. Jag har sett så många livematcher under mitt liv och min tid som supporter att jag för länge sedan har tappat räkningen. Men livet och hälsan förändras. Idag är min kropp i ett skick där den fysiska anspänningen av att ta sig till Scaniarinken helt enkelt blir för mycket. Mitt hjärta slår precis lika hårt, men kroppen orkar inte längre med anspänningen på plats.
Därför har jag byggt min egen hemmaborg. Jag har skapat ett eget SSK-rum. Eller rättare sagt, den håller på att ta form.
Det var därifrån allt tog fart igår kväll. Eller rättare sagt, det började i saunan. Saunan är för mig som en form av meditation, en helig stund som jag längtar efter varje vecka. Det finns faktiskt inte mycket här i världen som kan få mig att flytta på eller rubba den ritualen. Det ska i så fall vara en SSK-match.
Igår kväll satt jag där i hettan, lät värmen mjuka upp kroppen och njöt av min stund, medan musiken dämpade bruset från omvärlden. Så kom Metallicas "Nothing Else Matters" ur högtalarna. Mitt i svettandet slog det mig, med en nästan religiös klarhet det här låten handlar ju inte om James Hetfields gamla flickvän. Den handlar om SSK.
Och ju mer jag lyssnade på låten, desto mer förstod jag vår egen natur som SSK-fans.
”Never cared for what they do / Never cared for what they know / But I know.”
Hur mycket experterna än sågar oss inför varje säsong, hur lite de än tror på oss, så rör det oss inte i ryggen. Vi har blivit rätt bra på att skaka av oss motgångar. Kanske lite för bra. Vi kan vara förbannade efter en förlust och kritisera det som inte fungerar och fundera på om laget verkligen har det som krävs. Sedan går det några dagar och plötsligt börjar vi ändå prata om nästa match, nästa säsong och den dagen då SSK åter spelar i SHL. Är det naivt? Kanske.
Jag ska vara ärlig och säga att jag tvivlar också ibland på lagets kapacitet. Jag tänker inte sitta här och låtsas att alla lagbyggen är perfekta eller att varje beslut som fattas i klubben är rätt. Den som läst mina krönikor genom åren vet att jag kan vara kritisk. När jag ser saker som behöver förbättras tänker jag nyanserat och kommer med befogad kritik, och ibland mitt sätt att lösa problemet. För mig är kritik inte samma sak som att ge upp. Tvärtom. Om man bryr sig tillräckligt för att vilja se en förändring måste man även våga säga vad man tycker.
Jag ska inte ljuga för er. Jag stod aldrig i klacken, min plats var på vanlig sittplats. Och det jag saknar allra mest är inte ljudkulissen, utan snacket innan matcherna och i periodpauserna. Det där surret med bänkgrannarna som man helt enkelt inte kan återskapa i ett hem. Stämningen i Templet går aldrig att jämföras med det man upplever i en skön stol framför en skärm.
Men det finns en sak jag slipper här hemma vid vissa bortamatcher, och det är trummorna. SSK-klacken är en av få som vägrar trummor – med all rätt. De hör inte hemma i en hockeyrink och borde förbjudas. Ibland är det där monotona bankandet från motståndarläktarna så outhärdligt att jag tvingas stänga av ljudet på TV:n helt och hållet. Då är jag glad för tystnaden i mitt eget rum.
Mitt SSK-rum är min frizon, min skrivarverkstad och mitt eget monument över klubbens historia. Samtidigt som min egen kropp har känts svagare, har jag lagt min energi på att sätta ihop idolporträtt och samla ren fakta om vad dessa hjältar faktiskt har uträttat i SSK-tröjan. Det har blivit min egen hyllningsbok.
Det är i de enkla, nakna ögonblicken – som i en het sauna eller i mitt eget rum – som man inser vad lojalitet faktiskt betyder. ”So close, no matter how far. Couldn't be much more from the heart.”
Jag sitter i min kontorsstol nu, långt ifrån min gamla sittplats. Men känslomässigt har jag aldrig varit närmare klubbens själ än när jag är här inne, omgiven av mina 100 legender, och väntar på nästa nedsläpp. Och vet ni vad? Jag har inte gett upp hoppet om att få se SSK live i framtiden. Kommer laget att gå långt i år, då ökar chansen dramatiskt. Då kommer jag att göra precis allt som står i min makt för att ta mig till Scaniarinken och sitta där på min plats igen.
Men till dess låter jag experterna prata. Låt dem veta bäst. För när pucken väl släpps i kväll, då spelar ingenting annat någon roll.
Nothing else matters.
En liten kommentar angående boken: Jag vill understryka att detta är ett helt privat hobbyprojekt. Den är enbart tryckt i en strikt begränsad upplaga för mig själv och ett dussin av mina närmaste vänner och SSK-samlare. Den finns inte till försäljning och vi får se ifall det kommer att tryckas upp i fler exemplar, så jag ber om förståelse för att jag inte kan ta emot några beställningar.
