För de flesta tog hockeysäsongen slut när slutsignalen ljöd i den sista matchen mot Björklöven. Min säsong som skribent gjorde det också. För femtonde året i rad fick vi konstatera att drömmen om SHL får vänta ytterligare en säsong.
Vi supportrar slutar ändå aldrig att hoppas. Björklöven fick vänta i 25 år innan de till slut tog steget upp. Kanske blir det vår tur en dag. Det är den drömmen som håller oss kvar, år efter år.
Men för mig tog inte SSK slut när serien gjorde det.
Tvärtom.
Nästan varje dag sedan dess har jag suttit framför datorn och arbetat med mitt projekt SSK LEGENDS. Jag har letat gamla fotografier på nätet, skannat bilder ur böcker, läst om spelare från en annan tid och försökt ge dem nytt liv i form av nostalgiska affischer.
Det började som ett sätt att hålla hockeyabstinensen borta.
Nu har det blivit 64 legender.
Bakom varje affisch döljer sig flera timmars arbete. Först letar jag bilder. Sedan restaurerar jag dem, jämför olika versioner och läser in mig på spelaren. Först därefter börjar själva formgivningen. Jag vill att varje affisch ska kännas som en modern hyllning till en spelare som en gång byggde SSK historia.
Samtidigt har något annat hänt.
Jag har fått en nytändning i livet.
En elscooter har gett mig tillbaka något som jag nästan hade glömt – friheten.
Efter nästan fem års isolering har jag kunnat ta mig ut bland människor igen. Jag har kunnat känna sommarluften, upptäcka nya platser och bara njuta av att vinden träffar ansiktet.
Jag hade nästan glömt hur en skog doftar. Hur blåbären färgar fingertopparna lila när man plockar dem direkt från riset. Hur de smakar när man äter dem på plats. Hur vågorna långsamt slår mot bryggan en stilla sommardag.
Jag har redan hittat mitt smultronställe, där själen vilar och tiden står still. Det var nyfikenheten som tog mig dit. Som om jag hade en inbyggd kompass mot vattnet och drogs dit genom en slingrig skogsstig.
För många är det en självklarhet att kunna röra sig fritt.
För mig är det en gåva.
Det har gjort mer med mitt självförtroende än jag själv trodde var möjligt. Plötsligt känns ingenting längre omöjligt.
Kanske är det därför jag har orkat skapa så mycket under sommaren.
Den ena dagen sitter jag hemma och arbetar med en spelare från 1940-talet. Nästa dag ger jag mig ut med min elscooter och upptäcker platser jag inte besökt på flera år. Två helt olika världar, men båda ger mig samma känsla av glädje och nyfikenhet.
För första gången på länge känner jag att jag lever på riktigt.
SSK har alltid varit en stor del av mitt liv. Först som materialare. Sedan som skribent. Nu också som skapare av SSK LEGENDS.
Det slog mig häromdagen att hockeysäsongen kanske tog slut i april.
Men mitt liv med SSK tar aldrig slut.
Tack för att ni läste ända hit.
Om ni hade hoppats på en analys av truppen eller någon annan text om SSK kan ni
vara lugna, det kommer.
Men jag behövde först skriva det här.
Jag behövde lätta lite på hjärtat.
