Det är få spelare som givit mig sådan glädje i Gunners de senaste femton åren som Olivier Giroud. En mästerlig värvning av Arséne Wenger, när han hämtade honom från Montpellier.
Den långe rätt långsamme Giroud med ett utseende som många damer runt om i världen trånade kring var en slow-starter. Via Grenoble, Istres och Tours så kom genombrottet 2011/12 när Montpellier vann ligan. Väldigt överraskande och Wenger var inte sen att hämta honom som ersättare för den flyende Robin van Persie. Väl på Emirates Stadium, så har han genom åren delat leden. Ibland har han gjort de mest fantastiska målen- som hans skorpionmål- eller spelat fram Wilshere med en enkel väggpassning till dennes magiska mål mot Norwich, eller varit föremål för frågetecken då han missat en del eller helt kommit utanför spelet. Hans år i klubben kom dock med tre FA-cupvinster och en tid då spelare som Özil, Wilshere och Cazorla sprang runt på mittfältet och han hade Alexis Sanchez som lekkamrat på topp. Giroud var aldrig spelaren som löpte snabbast i anfallet, men var mästerlig som ”target” och i luftspelet. Begåvad med en makalös tajming vid inläggen och en förmåga att vara på plats för en tap-in eller en enkel passning i straffområdet. Han gjorde plats för andra på ett bra sätt. För Sanchez, för Mbappé, för Benzema och när han lämnade Gunners hade han gjort 105 mål.
105 mål. Det är få spelare sedan Ian Wright som passerat 100 mål. De är tre stycken endast - van Persie, Walcott och just Giroud. Just det gör honom ikonisk.
När han lämnade Gunners hade han möjligen -tyckte man - hamnat vid sidan, fått mindre speltid och han valde andra vägar. Sommaren efter han lämnat klubben blev han världsmästare för Frankrike 2018. Några år senare vann han Champions League för Chelsea och Serie A för AC Milan. Hans karriär fortsatte. Näst mest mål någonsin för franska landslaget. Över 130 landskamper.
Hans senaste och möjligen sista stopp är LOSC Lille. Efter en lång resa på väg så sluts den i Frankrike igen och ett av stoppen på hans avslutande odyssé är Emirates Stadium. Jag hoppas och tror att han får den hyllning han förtjänar. Han må ha gått till Chelsea och vunnit titlar där, men han har alltid haft ett gott öga till norra London, där han fick sitt internationella genombrott. För mig är han en hjälte, en ikon och en spelare som utan tvekan går in i historien som en av de bästa huvudspelarna vi haft.
Välkommen hem Olivier Giroud.
