Kalla kårar
I dubbel bemärkelse, det var total pandemi-känsla att följa dagens match på TV med tomma läktare. Dels var IFK Göteborg ungefär lika svaga som under pandemi-åren, men framför allt är det inte roligt att se på fotboll utan publik. Jag trodde ett tag att det (till viss del) skulle vara bra för Blåvitt att slippa pressen från publiken, som lär vara lite sargade mentalt efter en tuff inledning på säsongen. Men snarare blev det tvärtom.
Blåvitt föll ner i någon sorts egen negativ spiral, där ÖIS bara trycke försvarslinjen längre och längre ner. När 2–2 målet till slut kom var det nästan en självklarhet. Tacka gud för att Felix Eriksson kunde förvalta ett svårt läge som uppkom lite ur ingenstans. Låt oss aldrig behöva spela framför tomma läktare igen, så snälla: Sluta elda banderoller och flaggor i klacken. Och Polismyndigheten: Snälla sluta avbryta matcher som inte borde avbrytas – det måste finnas en standard som ska gälla på alla allsvenska arenor.
Inverterade yttrar
Sebastian Clemmensen är en av Blåvitts bästa spelare idag (och igår). Det tror jag hänger väldigt mycket ihop med att han får spela på rätt kant, med sin vänsterfot inåt. Förutom de två läckra assisten till August Erlingmark och Benjamin Brantlind är han tongivande i offensiven och den som faktiskt driver på spelet framåt – en roll som Tobias Heintz annars brukar ha.
Men den stora skillnaden tycker jag är att Alexander Jallow kommer till sin rätt som wingback, när han så tydlig kan överlappa på högerkanten. Även om han inte alltid sätter inläggen så kommer han till lägen i mycket större utsträckning. Det ger Blåvitt ett helt annat hot i offensiven och att det dröjt åtta omgångar av svagt spel för Billborn och Björklund att göra den simpla förändringen är ett underbetyg.
Uppåt, framåt
Det här kanske är vändningen. Som Stefan Billborn sade i TV4:s sändning blåser det lite positiva vindar runt IFK Göteborg. Spelare är tillbaka från skada och kvaliteten har höjts på träningarna enligt tränaren. Det märks även på intensiteten idag (och igår) att det är ett helt annat lag än det som förlorade med 0–6 borta mot Djurgården.
Om man ska analysera de 39 minuter som ändå var på riktigt igår så gör Blåvitt kanske sin bästa halvlek i år. Det offensiva spelet klaffar, lägen skapas och spelet kontrolleras på ett väldigt bra sätt. En klantig försvarsmiss av Rockson Yeboah (och övriga backlinjen) ger ÖIS en fribiljett in i matchen, men överlag var IFK Göteborg det klart bättre laget. Det som utspelade sig idag på Gamla Ullevi tycker jag att vi glömmer, det var ju ändå ingen som var där och såg det. Dessutom är förmågan att komma tillbaka och vinna verkligen någonting som inte symboliserat IFK Göteborg 2026 – det tar vi med oss.
Om mindre än en vecka väntar Mjällby på hemmaplan. Tufft på förhand, men det är ett Mjällby som kommer att ha spelat tre matcher på åtta dagar och med Allsvenskans bästa spelare i Elliot Stroud på skadelistan (eventuellt). Det går nästan inte att möta fjolårets mästare i ett bättre läge, och hej: Blåvitt kommer från en derbyseger.
