Possession och fasta situationer
Vi börjar i lite frustration. Jag börjar bli trött på allt tjat om possession när det ser ut som det gör. Tanken är god, vi ska ha tålamod, trötta ut motståndarna och ha bollen för att på så sätt göra fler mål och vinna fler matcher. Men när vi bara rullar runt utan att komma nånstans eller att skapa något innanför straffområdet blir man inte annat är frusterad. Visst, bollen ska ägas, men ibland önskar man ju att vi vågade chansa lite mer. Att någon tar en ny löpning, vågar sätta den avgörande passningen eller inlägget eller bara drar iväg ett skott och hoppas på returen. Jag kan sakna spelare som Bojanic eller en Besara i form som har förmågan att hitta de små ytorna i dessa matcher.
Vi har bollen och spelare som kan vårda den, men mot lågt stående försvar kör vi helt fast. Hur kan vi under så lång tid ha stått helt utan alternativa idéer på exempelvis fasta situationer? Ända sedan Khalili försvann från tränarstaben har det känts som att vi helt glömt bort den biten. Men samtidigt fattar man ju varför, när hela truppen är byggd på små, tekniska spelare så saknar vi helt enkelt den fysik som krävs för att vara ett hot på hörnor och fasta. Man kan ju inte utnyttja fasta situationer när spelarmaterialet inte finns där för att kriga in bollarna. Det där går hand i hand med att vi skriker efter fler olika spelartyper i offensiven. All heder till Abraham som utvecklats till en riktigt måltjuv men i just dessa matchen blir han för tunn, då måste vi kunna ha andra typer av spelare att variera med. Vi behöver kunna få in spelare med andra egenskaper som faktiskt kan förändra en fastlåst matchbild, istället för att bara fortsätta med exakt samma recept när det kör ihop sig. Nu fick vi till slut utdelning och precis på det sättet jag pratar om, men frågan är om vi verkligen orkar hålla i längden när truppen är så enkel att läsa av? Vi ska inte behöva vänta till sista minuten eller vara helt bortspelade i ett derby med den trupp vi har eller har möjlighet att kunna ha.
Madjed, en gåta man aldrig blir klok på
Jag är otroligt kluven till vår kvicke ytter. Han är ju en av de mest tekniska spelarna man sett i den grönvita tröjan och vårt största offensiva hot, men man blir ju inte klok på hur en spelare kan skapa så mycket utan att egentligen skapa något alls. Han viker in, kommer förbi, skjuter, och sen går det på repeat. Slutprodukten är liksom inte där, även om det var närmre än på länge idag. Visst kan man snacka om otur, men det kan ju inte vara en tillfällighet varje gång. Samtidigt ställer man sig den tunga frågan. Har vi byggt upp ett för stort beroende av en spelare som levererar för få poäng, eller är det helt enkelt så att han är den enda nyckeln vi har för att få ytor till de andra spelarna? Det märktes ju inte minst när han saknades i derbyt, och det är precis den paradoxen som gör en så himla snurrig. Missförstå mig inte här, jag känner ju genuin fröjd när man ser Madjed bryta linjer och skapa målchanser , men att det inte genererar i fler mål blir jag bara inte riktigt klok på.
Det förlösande målet och känslorna framåt
Jag sitter kvar med en del bitterhet i halsen, det gör jag. Men det går inte att komma ifrån hur jävla skönt det var att få det där sena målet. Att vi tar oss ner till Örjans Vall efter en så tung period och ändå krämar ur en trepoängare i sista sekund... det väcker ändå ett litet, motvilligt hopp till liv. Även om det finns en del att jobba på.
Det här målet kan komma att visa sig vara hur avgörande som helst för att kunna haka på Djurgården och försvara europaplatsen. Texten i sig hade mycket fokus på det bittra och negativa men för att avsluta med en optimistisk ton så vill jag ändå understryka detta. Fan va skönt med seger på Örjans Vall!
Nu avslutar vi säsongen snyggt för att behålla vår värdighet!
Forza Bajen
