“Are you a football fan, Anthony?”
Vi sitter på takterassen till ett av hotellen i centrala Prag. Solen går ner bakom oss. En klunk Old Fashioned går ner. Men frågan får mig att nyktra till och bli eftertänksam.
***
Jag har aldrig döljt vilket lag jag håller på för mina tjeckiska kollegor. Det blir helt enkelt en omöjlighet att på sikt tacka nej till ölkvällar och projektmiddagar utan att kunna förklara varför. Självfallet skakar många på huvudet ändå. Att jag väljer att tacka nej till grillad anka och billig öl för ett lag i Svenska andradivisionen oavsett om laget möter Örebro eller Östersund.
Däremot döljer jag till vilken grad min supporterskap tar sitt uttryck. Att jag poddar, skriver och twittrar. Men det är också en form av självbevarelsedrift för mig själv, mest för att jag ibland kan känna att mina ögon tåras på kontoret när saknaden ibland tar över och jag tänker på min pappa och bror och alla minnen vi upplevt tillsammans.
Kanske tycker du att det är märkligt. Kanske tycker du att jag är för sentimental. Jag förstår att du tycker så. Men för mig betyder HIF allt. Jag kommer aldrig kunna betala den tacksamhetskuld jag har till min pappa. Även om jag försökte skulle han bara skaka på huvudet. I vår släkt finns det inget annat. Därför har jag också slutat försöka berätta för honom.
Det är inte upp till dig och mig att bidra med heder på Olympia. Kanske kommer det snart någon kulturskribent som tar en flaska som exempel till varför du och jag är så hemska och saknar just heder och moral.
Samma kulturskribenter som en gång kallade mig, min pappa, min bror och du som läser denna text för att vara en del av en kriminell, våldsam kultur, bara för att vi håller på just HIF. Jag kommer aldrig be om ursäkt för att jag håller på HIF. Jag kommer heller aldrig, aldrig förlåta lokaltidningen för detta karaktärsmord på regionens största folkrörelse. Det bör inte du heller.
Det är däremot upp till laget som står på Olympias gräs att bidra med heder. Igår misslyckades man kapitalt med detta uppdrag. På ett sätt är det oförlåtligt. På ett annat sätt bör truppen gemensamt be om ursäkt.
Det värsta av allt är att jag tycker att man spelmässigt kanske stod för en av årets bästa halvlekar första 45. Det som däremot skedde i andra halvlek är en skymf mot föreningens storhet och grundläggande sportsliga grund. Sådana saker gör ont. Sådana saker svider.
I smärtan måste man också hitta sanningar som stämmer överens med verkligheten. Alternativet är att istället på sikt offra klubbens långsiktiga framtid för att undvika obekväma attityder och sakförhållanden. Det har människor gjort förut. Det har sällan slutat bra
En sådan sanning är att Johan Brattberg måste börja göra viktiga räddningar när matcher kräver det. En annan är att Max Svensson fortsatt inte är ett hållbart alternativ att ankra en spelidé vid. En tredje är att vi tre år in i hans seniorkarriär fortsatt inte riktigt vet vilken roll Lukas Kjellnäs har på en fotbollsplan. Den fjärde är att Alvin Nordin och Ervin Gigovic just nu verkar vara de enda som gillar stunden när stunden kräver det.
Den sista och kanske mest elementära: Stevie Grevie kommer inte kunna ha många fler Tjernobyl-insatser i andra halvlek och vara långvarig i HIF. Problematiskt utifrån perspektivet att HIF gjorde, bortsett från resultattavlan, en bra första halvlek. Problematiskt på ett annat sätt då det är tydligt att med tålamod och tid, också finns en hållbarhet och framtid med den spelidé som gav sitt uttryck i första halvlek.
För honom själv tror jag fortsatt att han behöver värva sig ur stormen, då det är tydligt att det är i den offensiva spetsen och skärpan mycket av HIF:s problem ligger i.
Annars tar världen av enkla ursäkter och kamrers-mentalitet vid. Den där styrelsemedlemmar som byggt sin karriär på hållbarhets-undersökningar och ryggdunkningar, återigen försöker säkra sin positioner och hitta enkla lösningar på det som just nu är Svensk fotbolls största sovande jätte, trots att de egentligen själva aldrig varit emotionellt investerade i densamma.
Det var dock lätt att bli emotionellt investerad i HIF i första halvlek. Spelet var av en sådan höjd, och intention att det var lätt att tycka om. Kanske är det just därför det blir extra sorgligt att tänka på kardinalsynden som skedde i andra halvlek.
Oavsett hur mycket tid och hur många fler transferfönster du tycker Stevie Grevie bör få, vet både du och jag och kanske främst han själv att sådana synder knappast kan tillåtas få bli sanktionerade över tid. För det är också en synd att ljuga. Både mot oss själva, honom och klubbens kollektiva, normativa sportsliga värderingar.
Lokalrivalerna kan få fira över sin årliga Superbowl. Men för mig handlar HIF om något annat och mycket större än någon enstaka match om året.
Det är när det som blir tuffast och hemsaknaden blir som störst som jag ofta tänker på hur jag satt där uppe på taket med Prags kullar i bakgrunden. Hur solen gick ner och hur min kvinnliga kollegas fråga fick sällskapet att tystna och mig själv att fundera.
För jag har egentligen aldrig tyckt om Premier League. Jag tittar heller aldrig på Champions League.
Istället kommer fotboll bara handla om ett par enskilda saker. Min familj och där jag kommer ifrån. Samt min uppskattning för bägge två.
Om hur tacksam jag är att jag ändå fick bevittna Henrik Larsson vattna Olympias gräs med sina tårar. Hur Luton Shelton fick mig att tro att varje dag vi får i livet handlar om att maximera livsglädjen. Samt hur jag alltid, för evigt kommer att komma ihåg hur Rasmus Karjalainen fick mig och min bror försvinna in i ett gemensamt folkhav en kall kvalnatt.
Ingen förlust kommer aldrig någonsin att kunna förändra det.
Jag kommer aldrig tillräckligt kunna tacka och berätta för min pappa om allt det där. Även om jag skulle vilja det hade det nog blivit för tufft att få fram några ord.
Men jag önskar ibland att han kunde fått sitta med där uppe och när min röst stakat färdigt och jag tänkt över frågan en stund fått höra min röst och se hur mina kollegor accepterade mitt svar när de märkte det emotionella eftertryck som gavs.
För nej… Jag är inget “Football Fan”
I’m a Helsingborg fan.
Alltid.
Tack Pappa.
