“Vad tror du, Anthony?”
“ - Vet inte alltså… Svårt motstånd i en premiär. Men tror vi kan slå dem. De såg inte så bra ut i Svenska Cupen”
“Va…? Ja, alltså mot Polen.”
Premiärer är alltid starka ögonblick för mig själv. Att motivera sig själv att podda, skriva, och ignorera sociala företeelser är svårt att göra utifrån knackiga livestreams från Olympaifältets plan 10.
Det är betydligt lättare att göra när man ser samma skådeplats för min uppväxt, bli upptagen av barn som glatt hurrar på Amerikanen Femi Awodesu efter en seger. Att andra förstår, tar vid och uppskattar, även om Nittany Lion-produkten Awodesu antagligen aldrig själv kommer göra det.
Jag vet innerst inne att jag aldrig kommer att få betala den tacksamhetsskuld jag har till min pappa för att han tog med mig till Olympia som spädbarn. Även om jag hade försökt hade han nog bara tittat förvånat på mig. Som att det fanns något alternativ. För det fanns det naturligtvis inte.
Trots det vet jag att det närmaste jag kommer att tacka honom är det jag försöker göra just nu. Att försöka uttrycka mina känslor och tankar om kanske den företeelsen som känslomässigt haft mest inverkan på mitt liv. Jag vet om att han ibland får tillrop av sina vänner. Inte bara för att de känner till mig och vet vem han är. Utan för att de känner igen sig i det jag försöker uttrycka. Det är då och bara då som jag har lyckats.
Den 3:e April 2026 spelade HIF en premiär mot Östers IF. Det är i mångt och mycket en dag som alla andra. Men ändå känns premiären spektakulär i sin natur och sitt känsloinferno. Ingen säger egentligen något. För allting är redan sagt. Alla vet om insatsen och det som händer. Alla är redan införstådda med Stevie Grieves, Chahrours, Dahlbergs, Staden, Regionens och din egna vadslagning med ödet. Vi håller på och göra bort oss fullständigt. Eller så är vi alla fullkomliga genier.
När Demba N’diaye nådde högst på en hörna. När Ervin Gigovic slog till med vristen. Då skrek vi. Men det mest revolutionerande, banbrytande skedde i spelmomenten efteråt. För HIF vill mer. Göra mer. Gå för mer. Då andades jag istället ut och insåg att hästen vi spelat på och scoutat, studerat, intervjuat i poddar och fascinerat läst om ligger helt rätt i tiden, kulturen och för klubben. Han förstår vilka vi är och vad klubben står för.
Att HIF låg orimligt lågt i Andra halvlek? Att Öster var nära ett par gånger? Såklart. Men premiärer är inte till för färdiga lag, processer eller projekt. De är till för att förstå, lära sig och sedan förbättras.
Vi lärde oss även att Clancy Biten, om än smått stapplig och omständlig ibland, på sikt kan bli en viktig offensiv pjäs och att Demba N’diaye lär göra Superettan-anfallare till rena mobboffer. Ett tag såg Öster-spelaren Matias Tamminen ut att vilja få kuratorn inkopplad så att de bägge kunde få prata ut på riktigt.
Men den största lektionen av alla var dock däremot att det var väldigt länge sedan jag såg en så självklar och överlägsen debut av en spelare som jag såg av Daouda Amadou idag.
Ett tag i första halvlek såg han helt malplacé ut. Inte för att han inte förstod allvaret, inte för att inte visste var han var eller för den delen sin egen roll. Utan för att det var så uppenbart att han spelade på en nivå över där han egentligen var att det såg närmast bisarrt ut.
Det är också där verkligheten kommer in. Där vårt egna ansvar kommer in. Att kanske inte försöka få människor att begripa, men att försöka få dem att förstå och respektera. För visst, Daouda Amadou kanske har egna visioner om att vara på en annan plats och nivå en annan dag i framtiden. Istället ligger kanske en stor del av det här projektet också på oss själva. Att få den här ön av missanpassade spelare från alla världens hörn att förstå att det som är broderat på bröstet i förlängningen är en symbol för vilka vi är och var vi kommer ifrån.
För oss andra och för barnen på Olympia blir det sällan större än det vi såg idag. Varje vecka får vi bli Peter Pan i 90 minuter, flyga till landet ingenstans vi kallar Olympia och aldrig växa upp. Sådana ögonblick blir det svårt att tacka för om det ens är möjligt. Gud vet att jag försökt göra det för min pappa. Gud vet att jag nog aldrig kommer lyckas. Men mitt råd till dig som läser denna text är att ändå försöka göra det för den som en gång gav dig chansen. Hur du än gör kommer du nog aldrig tiktigt lyckas själv heller.
Men en dag kommer du inte längre ha möjligheten att ens försöka.
Därför vill jag med detta, en dag som denna bara säga just det.
“Tack."
