Där kom den. Punkten jag har känt så många gånger förut. Lennartsson. Saarepää. Ljung. När folk börjar bestämma sig. Vända honom ryggen. Snart kommer den tomma frasen från Fredrik Karlsson eller Chahrour:
”Stevie Grieve har vårt fulla förtroende.”
Både du och jag vet att det där är hästgödsel. Mer en dolk i ryggen än ord av stöd. Jag vet också att det finns människor inne på det där kontoret som struntar fullständigt i fotbollen på planen, så länge det betyder att de får sitta kvar på mjuka stolar på Olympia ett år till. Att samma människor får ta avgörande långsiktiga beslut om laget jag älskar gör mig kallsvettig om nätterna. Jag börjar dessutom misstänka att det finns spelare på planen som skiter fullständigt i vem som står i den taktiska zonen för Helsingborgs IF, så länge det innebär ännu ett år av hög superettanlön. Att det dessutom börjar läcka ut gift till media från omklädningsrummet stärker den bilden.
Detta är naturligtvis ett problem. Antagligen på längre sikt ett större problem än att HIF just nu inte vinner fotbollsmatcher. Paradoxalt, givetvis, men med dessa kulturmässiga tumörer – som fanns där både före och efter Stevie Grieves inträde – blir det svårt att bygga ett sportsligt lokomotiv igen.
Samtidigt: det är dags att vara ärliga med varandra. Jag kan inte acceptera det där. Det var inte godkänt. Den sportsliga formen vi är inne i? Inte godkänd. Bottenstrid? Inte heller på en sportsligt adekvat nivå.
Det är dags att börja vända det här nu. Se sanningen i vitögat och därefter agera utifrån omständigheterna. Spela mer cyniskt? Ändra formation? Eller kompromisslöst fortsätta med din filosofi? I ärlighetens namn: jag bryr mig inte. Bara du vinner. För kortsiktigt måste det komma resultat för att uppnå långsiktig stabilitet.
När jag ändå fortsätter vara ärlig, och för er som hoppats på någon slags halshuggning i form av ett nytt skriftligt alster, är mitt svar fortsatt detta: jag tror fortfarande på Stevie Grieve.
Anledningarna är flera. En stor anledning återkopplar till mitt inledande stycke. HIF har blivit förutsägbart. Inte på planen, utan utanför. Tränare har en dålig period. Tomma ord utåt. Fega personer inne på Olympia hittar ett offerlamm. Offerlamm offras. Personerna som anställde offerlammet får sitta kvar.
Stevie Grieve är den första tränaren sedan Åge Hareide (-12) anställts utifrån en taktisk filosofi som ligger rätt utifrån klubbens utmaningar för tiden. Om inte den frasen skrämmer dig mer än något annat i denna text, ber jag dig läsa den en gång till. Detta är ett genuint problem. Du kan givetvis tycka att filosofin han står för är fel. Men det är djupt problematiskt att HIF under lång tid har anställt tränare utifrån CV och inte utifrån faktisk taktisk idé och hur väl den passar in.
Det har också sagts gång efter annan att just Stevie är nästa steg i en långsiktig strategi. En strategi som naturligtvis blir svårare när man säljer truppens bästa spelare för en struntsumma mitt under en formtopp. Snart ser man dessutom ut att sälja ännu en av sina bättre spelare. I samma transferfönster har man hittills tagit in endast en (!) ny spelare, när vem som helst ser att spets saknas.
Nog förstår vi alla att ekonomin har sina begränsningar. Men då måste man också förstå att avgörande beslut utanför planen får sina effekter på den. I samma period av ganska avgörande beslut och icke-beslut utanför planen – utan att ta i beaktande effekterna det får på planen – vore det huvudlöst att sparka Stevie Grieve efter ett halvår.
Under samma halvår har Stevie dessutom gjort det alla andra sa att de skulle göra, men sedan aldrig gjorde. Det enda sättet att döda den onda cirkeln som är klubbens dåliga ekonomi: använda akademin. Inte ströminuter här och där. Inte låtsaschanser. Utan faktiskt och konkret använda akademin. Lucas Landgren Persson. Alvin Nordin. Lino Wernberg Hyppänen. Jonathan Hasselqvist. HIF är utifrån en åldersmässig tillgångsbas på en helt annan plats än för ett år sedan. Jag kan se ljuset – om man på ett korrekt och ordnat sätt kan värdera dessa spelares potential och därmed också eventuella bud.
Med allt detta sagt finner jag mig ändå i att det är dags att vi är ärliga med varandra. Vi är inte i Kansas längre. Inte heller i Skottland. Inte heller i Seinäjoki. Detta är Helsingborgs IF. Antagligen bara en sten över bäcken för Stevie Grieve. Men för mig och många andra? Större än allt annat. Det bör hanteras med respekt och vördnad. Det tragiska i sammanhanget är att jag inte upplever att alla som just nu spelar i Helsingborgs IF – även de som säger sig ha HIF-hjärta – spelar som om det faktiskt finns människor där ute som lever sina liv för just Helsingborgs IF.
Det finns människor och omständigheter vars problematik är betydligt större än att en tränare inte lyckades vinna mot Oddevold i en bortamatch. Det finns saker som efterhand bör tvättas bort för att föreningen på lång sikt ska bli framgångsrik. Men till slut dyker hon ändå upp runt hörnet, likt den Onda häxan från Väst:
Verkligheten.
Det börjar bli dags att vända saker nu. Säga saker som de är. Att Jakob Voelkerling Persson inte längre har fog för kontinuerlig tid i startelvan. Att Lino Wernberg Hyppänen, vars potential är lika djup som Marianergraven, bör gå före. Inte bara för spelaren han är och kan bli, utan för att jag faktiskt upplever att han tar ansvar för HIF:s grundläggande sportsliga perception utåt. Att Emil Rådahl just nu är en av få spelare som verkar förstå att man i Helsingborgs IF spelar för något större.
Till slut landar allt i en sista enkel sanning, i den enklaste av termer och i bekvämaste av definitioner:
Om inte Stevie Grieve får kortsiktiga resultat nu, kommer han aldrig få chansen att bygga något långsiktigt.
