Jag såg det där komma.
Du såg det där komma.
Astronauterna på Internationella Rymdstationen ISS såg det där komma.
Domaren Jacob Stausgaard Kobberrød från DBU hade nog spelat på det inför.
Bokstavligen alla som levt och dött kring HIF såg det där komma.
Du har rätt att bua och vara förbannad för nog är säsongen i samma stund som visslan ljöd död.
Men för egen del börjar nog en annan kamp nu. Den som handlar om att försöka hålla mig mentalt frisk när Gud förutbestämt gjort mig olyckligt förälskad i fotbollslaget Helsingborgs IF.
Det är lätt att se matchen idag och säga det som alla andra gjort dessförinnan. Sparka tränaren. Peka på lagets storlek. Motivera foten med att säga att det måste gå och göra det bättre utifrån förutsättningarna. Skapa mer. Göra mer. Vara bättre.
Sant. Laget ska ha kritik. Det måste gå att kräma ut mer. Fettucine-tunna anfallaren Alexander Johansson måste kunna skapa mer. Kvicksands-spelaren Simon Bengtsson måste våga mer. Marshmellow-Mjuka Timo Rupil måste ge mer.
Samtidigt måste man våga göra saker komplexa istället för att springa styrande människors ärenden. För den obekväma sanningen är att vi har varit igenom det här förut. Det går snabbt att titta ner, säga att saker är för dåliga och lägga den rödhåriga skottens huvud i giljotinen. Bredvid sitter redan bleka, livlösa huvuden från Mellberg, Ljung och Baxter. Ovan sitter människor och handfallet ser på.
När visslan går idag vill jag inte veta vad Stevie Grieve tänker. Det vet jag redan. Jag vill veta vad styrande människor tänker. Tiden har visat att samma människor är lika irrationella som en heroin-narkoman. Alltid redo att hugga dig i ryggen och ringa en Larsson för nästa sil av ännu ett år av värdegrundsarbete och Rio-Lounge.
Jag är dessutom övertygad över att samma människor klappade sig lite extra på ryggen när Alvin Nordin satt på ett flyg ner till Nederländerna. Värderingsmässigt är försäljningen korrekt. Men jag har fortsatt svårt att se att samma människor har den sportsliga förmågan att se vilken förmåga samma Nordin hade på planen. Att ställa följdfrågor. Se saker i ett större perspektiv för klubbens framtid.
Det finns ett argument för att 18-åringen Nordin, vid tillfället för sin försäljning, var den mest dynamiska, skickligaste och offensivt mest fundamentala spelaren i HIF. En vecka senare förlorar ett krampaktigt, kraftigt försvagat (även utan Nordin) HIF med 0-2 mot ett Värnamo i form.
Givetvis inte godkänt men man kan inte ta fundamentala, spelpjäser från en tränare som mer eller mindre byggde sitt spel runt samma spelare och sedan se oförstående till varför saker och ting inte ser ut som förr.
Jag är fortfarande av åsikten att försäljningen av Nordin utifrån summan som rapporterats är i konflikt med hans potential. Det är mycket möjligt att det finns en komplexitet i övergången i form av bonusar och dylikt som gör det enklare att svälja. Men fram tills att Chahrour och Company åberopar Glasnost och ger mig mer insikt, kan jag bara analysera utifrån den information jag har i handen.
För övrigt minns jag följande ord:
“Redan under de första kontakterna för flera månader sedan blev det snabbt tydligt att vi hade en samsyn på framtiden och har därefter arbetat intensivt men metodiskt för att sätta alla bitar på plats och på bästa möjliga sätt gå in i nästa fas av föreningens långsiktiga resa”
Orden är Reda Chahrours efter utnämningen av Stevie Grieve.
Den långsiktiga resan borde även innebära att återinvestera det finansiella medel som finns i truppen, vilket man även sa med megafon utåt efter försäljningen av Adrian Svanbäck förra året. Det är så klart möjligt att man redan gjort bedömningen att sådana finansiella medel inte finns. Må så vara, men även Stevie Wonder kan se att vissa spelare just nu inte håller måttet för Stevies modell, där de mest solklara exemplena är Bengtsson och Johansson. Då kan man inte heller ta enkla beslut, utan faktiskt se saker och ting utifrån den komplexitet som situationen kräver.
I det långsiktiga perspektivet är säsongen redan död. Nedflyttningshotet är inte där och avancemang känns avlägset. I det långsiktiga perspektivet gör Stevie rätt i att spela lagets cardiac-kids i form av Rådahl, Hyppänen och Landgren Persson. HIF spelar inte längre för avancemang. Utan för en spetsig trupp 2027 med truppvärde som sitter samman.
I det kortsiktiga perspektivet hoppas jag bara att människor som jag inte litar på längre än jag kan kasta dem kan se skogen för träden. Att man måste förstå att man måste ge mer tid än ett halvår och ett och halvt transferfönster för en offensiv, optimistisk fotboll när man tidigare gett 2 år och 4 transferfönster med destruktiv fotboll från Pangea.
Det värsta av allt?
Jag har ingen aning om hur de tänker. Eller om de ens bryr sig.
