Tålamod (2) När det går så mycket upp och ner, och sen lite mer ner, är det oerhört svårt med det där med tålamod med förändringsprocessen och att acceptera läget. Inte minst när man under och direkt efter match bubblar av adrenalin. Men, om man vill undvika att gräva ner sig fullständigt över våra himmelsblå så har man nog inte mycket val. Det finns liksom ingen quickfix för situationen vårt herrlag befinner sig i. När jag känner att tankarna kring MFF håller på att gå i spinn är min lösning ofta att gå till Ole Törners krönikor i Gasetten. Han är klok och skriver sansat trots mycket känslor. Och är inte rädd för att ryta till, vilket kan få i alla fall mig att skärpa till tankarna. För min egen skull. Just tålamod skriver han om i senaste krönikan som du kan läsa här: Ole Törner: Största omgörningen sedan man städade efter Åkeby - då tar det tid « Gasetten
Positiv start (NY) Trots att båda lagen verkade tävla i nån slags felpass-bonanza i första delen av matchen så tycker jag ändå att det fanns tendenser till positiva saker i vårt spel. Det gick något snabbare än i många matcher, man försökte snabbare komma till avslut. Tyvärr började det dö ut lite redan efter första baklängesmålet. Men nu är det en tid där man behöver greppa efter halmstrån så jag hugger ett fast grepp om detta.
Jovans inhopp (NY) En stor källa till missnöje bland supportrar har varit den näst intill obefintliga speltiden för vårt uppsnackade unga nyförvärv Jovan Milosavljevic. Mot Djurgården fick han komma in med dryga kvarten kvar på ordinarie speltid. Självklart är det för kort att dra alltför stora växlar på, han får ju dessutom komma in i ett tufft läge för laget. Men jag tycker att han gav ett positivt intryck och vill gärna se honom spela mer. Vågar man också hoppas på att det faktum att han fick något mer speltid igen är ett tecken på att ryktad försäljning inte stämmer? I så fall bör det väl vara läge för ännu mer speltid redan på torsdag.
Snabbt upp på hästen igen (NY) Det sägs ju att det ska vara bra med en ny chans snabbt efter ett misslyckande. Med tanke på detta bör det ju vara fullkomligt lysande att MFF har match igen redan på torsdag i cuppajäveln. I de här tidiga cupmatcherna mot lag från lägre divisioner brukar det ju pratas om att det är läge att slänga in unga spelare, de som inte får så mycket speltid normalt. Nu är ju kruxet dels att vi redan spelar en drös av våra unga i ordinarie elva, och dels att vi verkligen inte under några omständigheter får vaska den där cupen redan nu. För tyvärr får man ju en nervositetsknut i magen inför de flesta matcher nuförtiden. Men det finns ju trots allt spelare med potential som bör vilja visa upp sig, däribland ovan nämnde Jovan. Gudjohnsen bör vara en ytterligare, han lär ju ha visat bra inställning i en U21-match för inte så länge sen.
Två bortamatcher väntar (NY) Det är en väldigt underlig känsla att se bortamatcher som något positivt. Men nu är ju verkligheten sådan att laget presterar betydligt bättre borta än hemma, i vår tidigare trygga hemmaborg. Så, Norrköping på torsdag och sen Uppsala på måndag bör väl passa bra för att skaka av sig misslyckandet mot DIF och samla ihop lite poäng och självförtroende?
Sångkompisar (NY) Under förra hemmamatchen höll jag på att bli galen av att det var nästan helt knäpptyst runt oss under nästan hela matchen. Och då står vi ändå ganska centralt på stå, inte på ytterkanterna där det ju ofta sjungs mindre. Vårt lilla gäng vrålade och sjöng matchen igenom men ganska ensamma. Därför gjorde det mig glad att det var betydligt bättre tryck stora delar av den här matchen, och vi hade övervägande sjungande människor runt oss. Det borde kanske vara en självklarhet men efter senaste matchen gjorde det mig glad. Visst dog det ut mer och mer i takt med att matchresultatet blev sämre, vilket ju är synd och lite dumt eftersom det är då det behövs mest, men det var ändå ett fall framåt. 
Det finns nog inte en enda MFF-supporter som inte är besviken, frustrerad, ledsen och arg (i olika kombinationer) över läget vi befinner oss i just nu. Supporterskap är känslor och dom kan vara svåra att behärska ibland. Men buandet efter Djurgårdsmatchen gav mig en klump i magen, särskilt med tanke på måltavlorna. Jag har inga som helst problem att köpa “vakna Malmö”-ropen. Men buandet… Efter en tung förlust, som vi ju tyvärr upplevt ett gäng senaste två åren, är det ganska vanligt att spelarna bara vänder sig kort mot ståplats, ger en kort applåd och sen går ut, med undantag av någon av de mer rutinerade ibland (tex Ponne). Men nu gick våra riktigt unga spelare, många tonåringar, fram mot Norra stå. Såklart själva sjukt besvikna, väl medvetna om att resultaten inte duger. Alls. Jag blir kanske hängd för detta men jag tycker det är hål i huvet att bua ut dom i det läget.
De förväntas plötsligt vara bärande spelare i ett lag som kanske inte sjunker som ett skepp men helt klart läcker en jädra massa. De som inte är redo blir inte det magiskt genom att de kastas ut på alldeles för djupt vatten. De sliter, de kämpar, de gör sitt yttersta med jäkligt svåra förutsättningar. Jag säger inte att det ska daltas, (även om jag själv är väldigt blödig) för ja, dom är proffessionella fotbollsspelare. Men dom är också människor och unga sådana. Vad ska buandet leda till? Kan det ge något positivt över huvud taget? Snarare är det ju så att laget redan är betydligt mer osäkert och presterar sämre på hemmaplan. Detta lär knappast få vårt unga lag att känna sig starkare och tryggare på Stadion.
