Att andas lugnt i oväder
Det finns de som påstår sig veta hur riktig smärta känns. Well, de flesta har ingen aning om hur ont det kan göra. Sedan existerar de som tror sig ha upplevt verklig skönhet. Inte heller de har en susning. Tack och lov då att man som undertecknad hör till Hammarbys vackra grönvita, ibland tigerrandiga, familj, för här kommer alla känslor på en och samma gång. Bottenlös sorg förbyts på bara någon vecka till glittrande ögon och hopp om livet, och jag menar att det gör något med oss. Ordet ”klackspark” kan tas som en syn på hur fotboll helst skall spelas, men det skapar också en något stabilare grund att stå på i livet utanför Nya Söderstadion.
Det har faktiskt varit en märklig berg-och-dal-banesäsong hittills. När vi gick till sommaruppehåll var det, handen på det bultande hjärtat, sannerligen inte många av oss som trodde att vi skulle befinna oss där vi gör i dag. Jag hörde själv till de som i texter gjorde mig skyldig till bokstavlig svidande kritik mot såväl spelare – ingen nämnd, ingen glömd – som tränare Kalle Karlsson och övrig ledarstab. Där och då tyckte jag att något fundamentalt fattades, spelsättet hade inte implementerats, många underpresterade sett till de givna förväntningarna och därtill saknades en myndig röst, åtminstone utåt sett.
Att något måste göras var självklart, men det är också lätt att glömma att Hammarby trots detta faktiskt var stabilt placerat i Allsvenskans toppskikt. Det fanns alltså något att arbeta vidare på. Att ta in Henrik Rydström som tränare var såklart inte ett genidrag i Nobelprisklass, snarare ett självklart steg in i framtiden. Med honom har vi fått just en röst, en intellektuell profil som sticker ut hakan och analyserar inför öppenridå, men också en person som kollektivet sätter sin tillit till. ”Henke” har uttryckt att han kanske aldrig har upplevt en mer samlad och genuint intresserad spelartrupp, och det säger inte lite. Det ger nu resultat. Bortsett från det bistra Europa-uttåget och ett farsartat kryss borta mot BP är resultatraden:
6 vinster, målskillnad 17-1.
Vad vittnar detta om om inte väldigt hög verkshöjd i den svenska fotbollens finrum och ger oss alla chansen att ta djupa andetag och verkligen njuta av dem. Det kommer att behövas, för först nu börjar det bränna till på allvar.
Vikten av tidig utdelning
Vi har sett det så många gånger att man tappat räkningen, att leverans utebli trots ett massivt spelövertag, ibland så stort som 80 procent i bollinnehav. Nämnda match mot BP är det senaste exemplet. Vi kan prata hur mycket vi vill om orättvisa och otur, men faktum kvarstår att spetskvaliteten vid dessa tillfällen har saknats. Om man skall vara snäll blir det nästan komiskt, men i ännu högre grad frustrerande för såväl spelare som supportrar. Å andra sidan, det är inga gigantiska nycklar som måste vridas på för att det skall se bra mycket bättre ut. Den vassa eggen har dagens Hammarby, och herregud så vackert det blir.
Jag skall inte påstå att första halvleken var det bästa någonsin jag har sett Hammarby prestera, men det går att skriva under på att torde vara de några av de starkaste 45 minuterna plus övertid som har spelats den här säsongen, dessutom mot ett så erkänt svårbemästrat motstånd som GAIS, vars resultatkolumn mot Bajen dessutom lyst grön alldeles för länge inför söndagens match. Orsaken? Fullt fokus, spelare efter spelare återigen upp i den standard vi vet att de har i sig, och alltså tidig utdelning. Ett underläge med två mål efter bara 11 spelade minuter mot ett lag som bara fortsätter att skölja över, med ett kokande Nya Söderstadion i ryggen, det hämtar sig få från. Visst, vi kan alltid muttra över att det borde ha stått minst 4-0 i paus och att andra halvlek inte alls nådde samma kvaliteter, men en dagen efter som denna är det mest att betrakta som en lyx.
I sin helt nya diktsamling Rubedo talar författaren Pamela Jaskoviak genom det senaste seklet med föregångaren Edith Södergran, med orden ”mina axlars smala längtan”. Och visst finns det en längtan inte bara på supportrarnas axlar, utan lika mycket spelarnas. I sämre stunder kan man ibland få för sig att de helt enkelt får ta och skärpa sig, göra skäl för sina löner, men det är givetvis mer komplicerat än så. Alla vill, alla längtar, det är bara så att tyngden då och då får axlarna att sjunka.
”Rubedo” är den sista fasen inom alkemin för att framställa de vises sten, att skapa guld och tillverka ett livselixir. För att kunna göra detta tillsätts kvicksilver. Och var det inte just kvicksilver som hade hällts i eller över varenda spelare i söndags, för tempot som skruvades upp från och med minut fyra var bland det värsta jag har skådat säsongen 2026.
Där fanns firma Amin Boudri och Victor Lind, med Montader Madjed och Paulos Abraham som komplement, med understöd av speedkulorna Hampus Skoglund (bästa matchen för säsongen) och Noah Persson, för att inte tala om Marcus Karlsson, ja, varenda en skall egentligen nämnas, inklusive inhopparna. Inte ett fel, och då finns det ingen starkare vare sig offensiv eller defensiv i serien. Det blir utskåpning av vilken motståndare som helst och ser så enkelt och lekfullt ut, vilket det inte är.
Göteborgs-Postens sportredaktion gör sig sällan känd för sin objektivitet – lokalpatriotismen är grundmurad – men när till och med de kompetenta fotbollsskribenterna (skall påpekas att de gör ett hårt jobb) sätter ordet ”förnedring” i sin rubrik förstår man vilken utskåpning det handlade om.
Guldjakt?
Även om jag må vara i anden svag skall jag med en dåres envishet försöka vägra att ens tänka tanken SM-guld, för då lär det sluta illa. Hammarby befinner sig i en bra mycket bättre sits än för tre-fyra omgångar sedan, men Sirius är fortfarande i förarsätet. Pressen ligger på Uppsala, tung som Carolina Redevivas samlade bibliotek.
Att på något sätt bete sig som en övermänniska när det väntar jordgubbsderby på söndag är också att ikläda sig batikklänning och flipflops i stället för rustning och cowboyboots. Lika lite bryr jag mig om AIK:s skadeläge eller eventuella avstängningar, för det är en förbannat tuff utmaning som väntar på en spelplan som knappast ger goda minnesbilder. Innan dess skall vi dessutom ta oss an FC Stockholm Internazionale i Svenska Cupen redan på onsdag; något av en måstedrabbning även den, men det kan beroende på matchbild möjligen vara ett bra läge att rotera i truppen.
Efter derbyt väntar i tur och ordning Örgryte (b), BP (h) och Degerfors (b) innan det är dags för revansch mot Djurgården, då som hemmalag på Nya Söderstadion. Efter det återstår sju omgångar där vi bland annat har att möta just Sirius. Enormt mycket som kittlar, men likväl att ta oss an med ödmjukhet.
Smärtpunkter
Även i de bästa av tider uppstår frågor som måste ställas hur smärtsamma de än är.
Av förklarliga skäl var förväntningarna skyhöga på vår kapten och härförare Nahir Besara inför säsongen, inte att undra på eftersom han varit Allsvenskans tveklöst mest värdefulla spelare i flera år. Under försäsongen och en kortare bit in i serien var det inte heller mycket som talade för att vi skulle börja tänka i termer av besvikelse. Just besvikelse är i och för sig inte helt rättvisande. Nahir har varit småskadad och nedtränad, något som verkligen synts i agerandet under matcher, men ändå i varje given stund uppträtt just så professionellt som man kan förvänta sig, på träningar och i omklädningsrum, från bänken och i offentliga samtal. Det säger en hel del om hans storhet.
Ändå är den nu rådande situationen knappast önskvärd från något håll, då i stort sett varenda presskonferens och intervju till slut landar i hans vara eller inte vara. Jag tror att vi alla önskar Nahir tillbaka i fullt slag inför höstens avgörande, men är ändå tveksam till att det kommer bli så. Konkurrensen på mittfältet är stor och när samtliga övriga spelare presterar på en nivå som mot till exempel GAIS blir det svårt att peta någon, och egentligen skall vi väl se det som en styrka att truppbredden är så gjuten. Nåväl, sista ordet är inte sagt.
Vilket gäller även Tesfaldet Tekie, som i dagsläget inte heller han är given i en startelva. Eller om det i hans fall mer handlar om att han är på väg bort. Rykten har talat om erbjudanden från några av diktaturerna söderut – vilket jag verkligen hoppas att han och hans agent, och Hammarby, avböjer å det bestämdaste. Som sagt, ännu är det bara snack i kulisserna, men sådant brukar ha sin bäring. Hur som helst lär ingen av oss få veta förrän ett beslut är fattat.
Tills vidare avstår jag också, för humörets skull, från att kommentera övriga flyttrykten gällande nästan halva vårt A-lag.
Avslutningsvis är det bara att, om än högst motvilligt, önska Wilson Lindberg Uhrström stort lycka till på hans framtida resa i BK Häcken. Jag är övertygad om att han kommer göra avtryck på Hisingen. Om man har det rätta sinnelaget kan man hävda att det är ett bra betyg för Hammarbys organisation att en toppkonkurrent i Allsvenskan nu lägger beslag på en av våra stora talanger, men helst hade jag gärna sett honom finslipas ytterligare hos oss och vid en övergång helst gått utomlands.
