Så här i efterhand vet jag inte varför jag förväntade mig något annat än just det som hände. Jag antar att jag, likt många andra, gjort det klassiska misstaget: att börja tro. Amin Boudri hade kommit igång, Victor Lind såg ut att ha hittat formen och vårt försvarsspel satt så bra att vi inte hade släppt in ett allsvenskt mål på en månad. Till och med supportertågen gick problemfritt för första gången på många år. Det var som bäddat för att vända den dystra trenden på Strawberry Arena norr om Stockholm. Allt pekade på att dagens tre poäng skulle tas med till Södermalm. Just därför borde man kanske ha fattat att det skulle bli precis tvärtom.
Hammarby har inte stått som segrande lag på Strawberry/Friends/Nationalarenan sedan 2017. Senast Hammarby vann i Solna startade Björn Paulsen som anfallare bredvid Pa Dibba. På mittfältet kamperade Kennedy bredvid Johan “Sheriffen” Persson. Jiloan Hamad sprang på ena kanten och Arnor Smarason på den andra. Backlinjen bestod av Birkir Saevarsson, Joseph Aidoo, Richard Magyar och Mats Solheim och bakom dem stod Ögmundur Kristinsson i mål. Detta mot ett AIK som i slutet av året skulle komma att hamna på en andraplats i tabellen. Spelare för spelare är vi ett betydligt bättre lag idag med individuell skicklighet på varje position som på alla sätt överstiger dåtidens Hammarby. Så hur kunde vi vinna då men förlora idag? Jo, dåtidens Hammarby ville vinna dessa matcher. Till VARJE pris.
Det är nog vad jag saknar mest med dagens trupp. Spelarna är skickliga, det är inget snack om den saken. Men det där lilla extra finns liksom inte där. Viljan, hungern, glöden. Kalla det vad ni vill. Faktum kvarstår att det saknas hos de flesta spelarna ute på planen, och det blir extra tydligt i ett derby som det här. Det har många gånger den här säsongen känts som att spelarna fokuserar mer på sina personliga höjdpunkter att lägga ut på Instagram, snarare än att ge allt för att vinna varenda närkamp och boll.
Amin Boudri skadar sig tidigt, men vägrar att svälja stoltheten och bytas ut. Därefter går han till Paulos Abraham för att försöka tjata sig till en straff. Framför Norra Stå. Paulos står på sig och slår straffen, men det är en svag straff. Antagligen blev han ryckt ur sin fokusbubbla när hans lagkamrat kom och försökte ta bollen ifrån honom. Madjed håller sig på sin kant och anstränger sig inte heller i onödan. Jag vet inte om jag kan minnas att han tar en ordentlig löpning på hela matchen. Till och med i slutet ser han loj och ointresserad ut. Han skapar sig ett jätteläge i slutminuterna, men när AIK-backen går in i duellen så sätter han inte emot alls. Är han inte stark nog, eller finns inte viljan där? Är det för jobbigt att sätta in en tackling tillbaka? Det krävs inte en expert på gruppsykologi för att lista ut att det här inte är ett lag i harmoni.
Visst, Hammarby skapar tillräckligt med lägen för att vinna den här matchen, men Kristoffer Nordfeldt storspelar på ett sätt att han nog hade kunnat rädda Titanic om han var där. Trots det är det ändå inte Bajen som står som segrande lag när slutvisslan ljuder. För åttonde gången i rad går vi vinstlösa från ett allsvenskt derby i Solna. Det är omöjligt att det enbart beror på prestationerna på planen. Den här förlusten tror jag inte egentligen har så mycket med dagens insats att göra. Den här förlusten grundas i ett fundamentalt problem i klubbens kultur. Dagens Hammarby vet inte hur man vinner såna här matcher, och det oroar mig inför höstens resterande matcher. Vi jagar ett haltande Sirius för guldet. Problemet är att vi också är skadeskjutna, och det är vi själva som orsakat skadan.
