Först och främst, inför matchen tror jag inte att någon förväntade sig något annat än en förlust på bortaplan mot Inter men med tvåmålsövertag tidigt i andra halvlek som sedan övergick till en fullständig härdsmälta var allt annat än lättsmält. Samtidigt är det lite svårt att veta exakt hur sur man ska vara. Napoli stod långa stunder upp väldigt bra mot ett Inter som fortfarande får räknas som både det bästa laget i Italien och en av de tydligaste Scudettofavoriterna. Visst, det såg bättre ut än hemmapremiären mot Como med både chanser som skapades och några spelare som konsekvent visar pannben. Problemet är bara att när man står med 0–2 på resultattavlan efter 53 minuter så ska det väldigt mycket till för att jag ska kunna vara nöjd med att åka hem med "positiva besked".
Primo tempo
Matchen började ungefär som man kunde förvänta sig på San Siro med två lag som inte direkt var intresserade av att känna lite försiktigt på varandra. Inter kom fram tidigt och Meret fick redan efter några minuter visa att han var på jobbet när Diouf fick iväg ett farligt avslut. Napoli svarade genom Anguissa och det var överlag en första halvlek med högt tempo, rätt mycket fram och tillbaka och målchanser åt båda håll.
Inter hade kanske det lilla övertaget och framförallt Dimarco hittade rätt mycket utrymme på vår högerkant. Samtidigt stod Napoli emot på ett sätt som ändå kändes betydligt mer stabilt än mot Como förra veckan. Højlund fick stångas rätt ensam längst fram men gjorde det bra och Alisson fortsatte försöka utmana från vänster även om han fick allt mindre utrymme ju längre halvleken gick.
När Dimarco dessutom drog en frispark i ribban fick man väl tacka både Meret och metallindustrin för att vi gick in i paus med 0–0.
Secondo tempo
Andra halvlek hann knappt starta innan ungefär allt började hända.
Fem minuter in i halvleken slarvar Barella bort bollen och Politano tar vara på bjudningen och sätter 0–1 efter både slarv från Alisson och Politano i två bra lägen innan Politano föser in den med höger fot. Tre minuter senare ser det först ut som att bollen ska rinna över sidlinjen men DiLo ger inte upp, håller den vid liv och hittar Højlund som gör ett riktigt klassavslut till 0–2. Båda målen kom högst oväntat och matchen kändes helt plötsligt vinnbar.
Där satt man alltså. 53 minuter spelade, 0–2 på San Siro och känslan av att förra veckans Como-match kanske bara varit en mindre fartgupp på vägen.
Den känslan fick leva i ungefär tre minuter innan Dimarco hittade Lautaro framför mål. 1–2 var ett faktum innan man ens hunnit börja fundera på hur tabellen skulle se ut efter slutsignal. Och där tycker jag att matchen förändrades ganska tydligt. Inter fick energi, publiken vaknade på riktigt och Napoli började successivt spela mer för att skydda sin ledning än för att fortsätta göra det som faktiskt hade gett oss den.
Allegri bytte ut Vergara och Politano mot De Bruyne och Neres efter dryga timmen och senare fick även Højlund lämna för Lucca. De Bruyne skapade faktiskt ett par riktigt fina möjligheter och Napoli hade chanser att göra ett tredje mål. Neres fick kanske den tydligaste men lyckades inte förvalta den. Sådana missar blir extra dyra mot lag som Inter.
Och sedan kom bytet som jag tror kommer diskuteras betydligt mer.
Med tio minuter kvar plockades Lobotka av och Badiashile fick göra sin debut, vilket i praktiken innebar att Napoli försökte bygga en mur framför Meret och överleva resterande minuter. Problematiskt dock att "muren" som kom in fortfarande verkade förvirrad över sin roll och funktion, vilket lämnade större utrymme för Interspelarna att ta vara på misstag och öppningar. Två minuter senare går Thuram upp över just Badiashile och nickar in 2–2.
I det läget hade jag gärna tagit poängen, tackat för mig och låtsats som att de första 80 minuterna varit en trevlig utflykt. Däremot, som en sann och trogen Napoli-supporter, visste jag innerst inne att kollapsen var nära. Även om Anguissa och Napoli hade chans att trycka på så hade Inter andra planer. I 91 minuten kommer ytterligare en boll in efter hörna och Lautaro är, som han varit alldeles för många gånger mot oss, på rätt plats och relativt omarkerad. 3–2. Ridå.
Tankar efter matchen
Totalkollaps och tungt, absolut. Det finns dock saker att ta med sig. Framförallt Højlund tycker jag såg ut som den anfallare vi behöver att han är. Inte bara målet, som var riktigt fint, utan sättet han stångades med Inters backlinje och faktiskt gav oss en utgång när vi behövde komma upp i planen. Även Meret gjorde en stark match trots tre insläppta, vilket samtidigt kanske säger en del om hur sista halvtimmen såg ut.
Sedan fortsätter frågan kring bänken och Allegris användning av den. Mot Genoa kom De Bruyne och Vergara in och förändrade matchen. Mot Como behövde vi återigen KDB för att få fart på saker och nu mot Inter hade vi spelare på bänken som kunde hota framåt – men slutade ändå med att försöka försvara oss hela vägen hem till Neapel. Det är tidigt på säsongen och Allegri håller fortfarande på att lära känna sitt lag, men jag hoppas att lösningen på jämna matcher inte alltför ofta blir att addera en mittback och börja be till San Gennaro. Skulle detta fortsätta är det mycket möjligt att vi får en ny säsong med fler tränare på bänken än nyförvärv i mercaton.
Även om vi står på 3 poäng efter tre spelade matcher är jag ändå betydligt mindre orolig efter den här förlusten än efter Como. Där såg vi stundtals ganska idéfattiga och loja ut. Igår såg vi istället att Napoli faktiskt kan gå till San Siro och såra ett Inter som lär vara med och slåss om Scudetton hela vägen.
Nästa steg är väl den lilla detaljen att inte kasta bort matchen när man väl har gjort det svåra och leder med två mål.
Badiashile ska naturligtvis inte ensam lastas för förlusten. Att göra sina första Serie A-minuter borta på San Siro när Inter kastar allt framåt är ungefär som att ta första körlektionen mitt i rusningstrafiken i Neapel. Men han förlorar duellen mot Thuram vid 2–2 och är sedan delaktig i en defensiv som inte lyckas reda ut situationen vid 3–2. Debuten kunde väl, milt uttryckt, varit roligare.
FORZA NAPOLI SEMPRE!
