Mot drömmarnas teater med drömmar om tre poäng

Just nu är det Michael Carrick, men det har också varit Ryan Giggs. Ett tag stod väl Darren Fletcher där, och ja, även Paul Scholes. Juste! Carrick var ju där redan för några år sedan, en första vända. Ruud van Nistelrooy då? Jo tack.

Vi får väl se vem som står där imorgon när Roma kommer på besök. Än så länge är det Carrick, men vem vet? Kanske har de flugit in CR7 från Riyadh? Eller så dammar de av någon tjatig tyckare från TV? Rio Ferdinand, Gary Neville och Roy Keane ska väl alla få chansen innan även deras eftermäle får sig en törn i Europas mest vilsna och deppiga fotbollsklubb.

Mina känslor för detta förfärliga härke till klubb är inte av den goda arten, och mer än så här kommer jag nog inte att ägna åt att ta heder och ära av Manchester United i denna text.

Eller jo, jag skulle vilja säga en sak till!

Tisdagens match är ett sånt drömläge för Roma att knipa tre poäng. De röda djävlarna skulle i mina ögon på sin höjd vara ett mittenlag i årets Serie A. Av de 3-4 matcher jag sett denna säsong har laget varit underlägsna sina motståndare, och det med besked.

Deras största styrkor ligger i omställningsspelet, men en av deras största svagheter ligger i avslutningsfasen. Den individuella briljansen överskuggas av den kollektiva kortslutningen. De har inte vunnit en match sedan den 10 september, och det var mot Sabah från Azerbajdzjan. Dessutom är Old Trafford Manchesters största bibliotek, så vi kan nog räkna bort en eventuell tolfte spelare…

Då så.

Roma däremot är en helt fantastisk klubb att kolla på! Det bjöds på klang och jubel-fotboll i lördags uppe i Udine för de 5 000 ditresta gulröda supportrarna. 5–2 och fem olika målskyttar! Addera att Roma slagit nytt klubbrekord vad gäller antalet mål efter 10 omgångar i Serie A – 28 stycken – och en fortsatt nolla i förlustkolumnen.

Rent poängmässigt är Roma inte ens bäst i stan, men det är knappt ens så jag tänker på det. Detta eftersom grunden fortfarande är fast som granit.

Våra nyförvärv levererar vecka efter vecka (jag ser dig Marten). Soulé är tillbaka på allvar efter sin pubalgia och gör underverk i Dybalas frånvaro. Gollini är högt över förväntan vilket räcker för mig. Malen fortsätter göra mål! Mora börjar göra mål! Ghilardi börjar göra mål? Alla grabbarna ska få göra mål! Udinese kan få göra två mål! Cristante gör mål, spelar fram till mål och förhindrar mål. Mål? Mål.

Jag brukar vara återhållsam när det kommer till förhoppningar vad gäller Romas chanser mot större lag, och framför allt när det gäller större lag på bortaplan. Denna match har inte varit ett undantag, förrän det slog mig. Är det ens ett storlag på andra sidan imorgon?

Historiskt sett, ja. Gigantisk.

Ekonomiskt sett, ja. Ett globalt jätteföretag.

Men på planen? Sod off.

För en gångs skull är Roma i mina ögon favoriter på Old Trafford. Vi får alltså känna på hur det är att vara Brighton, Bournemouth, Aston Villa, Crystal Palace och alla andra klubbar som de senaste åren kommit till drömmarnas teater med drömmar om tre poäng, utan att det på något sätt är befängt. Jag tuggar i mig den premissen, och sväljer girigt dess eventuella konsekvenser.

Mången man och kvinna har dock lommat hem från Old Trafford med skratten nedtryckt i halsen, och det är alltid en reell risk.

Men inte på tisdag, väl?

Det anstår inte detta Roma att underkasta sig detta Manchester United.