Med Ramirez ute i kylan var det Guillermo Molins som fick leda MFF i vårens sista match innan VM-uppehållet. Han mönstrade inga stora överraskningar men gav exempelvis Sjöstrand chansen igen och dessutom fick Colin Rösler stå åt sidan eftersom han fått en lättare känning enligt uppgift. Dessutom var Robin Olsen tillbaka mellan stolparna.
Olsen
Stryger, Djuric, Kurtulus, Busanello
Skogmar, Kenan, Otto, Sjöstrand
Haksa, Botheim
Malmö under Molins fick en kanonstart och efter ett fint anfall längs högerkanten fick Haksabanovic in bollen fint till Sjöstrand som tvingade fram en retur där Adrian Skogmar höll sig framme och satte 1-0 redan i den fjärde minuten. En kanonstart, men alla som följer MFF vet att en MFF-ledning med en boll är skörare än ett löfte från Ulf Kristersson till en förintelseöverlevare och mycket riktigt. Vi hann knappt jubla klart.
Omar Faraj blev helt plötsligt omarkerad i straffområdet och sköt ett skott som gick via Djuric över en ställd Robin Olsen. Att vi släppte deras ende anfallare omarkerad i straffområdet var såklart ingen överraskning och heller inte att målet var rejält oturligt ändå.
Målet skakade om Malmö som inte alls fick försvaret att fungera och anfallen var korta och raka - om än inte ofarliga. Men när Faraj på nytt släpptes fri i straffområdet och placerade in 2-1 i mitten av halvleken kändes allt som vanligt. Malmö hyfsat offensivt, men defensivt var det fullständig misär. Igen.
Men målet gav ändå Malmö för första gången i år en push i rätt riktning och några justeringar senare var det Malmö som tog över kommandot och kvitteringen dröjde inte. Stryger Larsen slog ett inlägg som hittade Kenan och så hade vi 2-2. Viktigt värre och man såg på Haksabanovic och Stryger att de fullständigt hatade över att behöva jubla över en kvittering hemma mot Halmstad. Så det gjorde de helt enkelt inte.
Paus. 2-2. Rättvist, men ändå med en matchbild som gav MFF lite råg i ryggen inför andra halvleken.
Och Malmö fortsatte andra halvleken i samma stil. Ett bättre anfallsspel och inte riktigt lika rakt hela tiden som vi såg under den första delen av första halvleken. Det som möjligen var lite oroväckande var att Sjöstrand, som var pigg i första halvleken, mattades i andra halvleken och hade svårt att komma förbi på sin kant.
Men så satte Skogmar fart och stod för ett briljant dribblingsnummer som slutade med att gästerna behövde plocka ner honom i en farlig yta. Frispark och fram stegade vår offensiva diamant Haksabanovic. Frisparken slogs mot första yta där Botheim dök upp och skarvade in ledningbollen. 3-2 efter 60 minuter.
Direkt efteråt. Tim Rönning i HBK-målet misslyckades med ett uppspel och så friställdes Botheim och norrmannen var fullständigt iskall och lobbade in 4-2 i minut 62. Och han var inte nöjd där. I 68:e minuten rullade MFF upp Halmstad vilket ledde till ett Sjöstrandavslut som målvakten räddade men på returen dök Botheim upp och fullbordade sitt äkta hattrick. 5-2.
Malmö hade bud på ytterligare mål men siffrorna stannade vid 5-2 och publiken sjöng till vår gamle kapten Molins.
Bra idag? De flesta. Mycket fungerade även om försvarsspelet första 25-30 minuterna var fortsatte mesigt och tveksamt. Men försvarsmässigt är framförallt Robin Olsen otroligt bra idag. Han är den stora förmodligen anledningen till att vi inte rasar ihop när försvaret inte fungerar i början.
Offensivt är som sagt Haksabanovic juvelen vi får förlita oss på. Han kan dribbla sig till chanser, löpa sig till dem och hitta chanser åt andra. Han är helt outstandning i min bok. Botheim förtjänar såklart ett extra plus för sitt hattrick. Otrolig kvalitet.
Jag gillar också mycket av det Stryger tar till bordet i dag.
Seger. Tre poäng. Lite andrum. Gott så.
