En ny vecka ligger framför oss. I den förra tog vi, till slut får man väl nästan säga, poäng i Europa League. Såklart surt att tappa segern i 96:e. Men för att ändå försöka betrakta glaset som halvfullt var 1-1 ett resultat som i alla fall jag tagit om jag erbjudits det innan match.
Apropå Europaspelet: det var en lite märklig omgång. I Champions League slutade inte mindre än åtta av 18 matcher med att det ena laget vann med fyra måls marginal eller mer. De åtta som åkte på stordäng var Club Brügge, Ajax, Eintracht Frankfurt, Atletico Madrid, Bayer Leverkusen, Napoli, Union St Gilloise och Olympiakos. Så inga ängagäng direkt. Noterbart är också att de lag som på förhand antogs bli CL-spelets värsta slagpåsar – Pafos, Kairat Almaty och Qarabag – inte är med på listan ovan. De två förstnämnda mötte nämligen varann och spelade 0-0, medan Qarabag ”bara” förlorade sin match med 3-1.
Hittills denna säsong har 15 av CL-ligaspelets matcher slutat med storsegrar på fyra mål eller mer. Motsvarande siffra i Europa League är 0.
Jag vet inte, man ska kanske inte dra några växlar på detta, det var ovanligt många storsegrar denna omgång, men möjligen säger detta nåt i stil med att de riktigt bra lagen är FRUKTANSVÄRT bra … ?
Med detta sagt ska jag göra en långsökt koppling. Men vadå, det är söndag kväll när detta skrives och grå höst, det har varit kolmörkt ute sedan typ klockan halv tre, framför mig (och många andra) ligger en arbetsvecka som just nu ter sig som en oändlig lerig uppförsbacke, eller en svettig tät djungel omöjlig att tränga sig genom, och när jag cyklar till jobbet imorgon bitti kommer det att vara motvind, det vet jag redan. Så långsökt, det måste jag få tillåta mig att vara.
Ovanstående för nämligen mina tankar till det där pratet jag hör och läser ibland, det som säger att vi måste ta bort 51%-procentregeln för att ”kunna konkurrera”. Själv brukar jag tänka att de rationella skälen till att vilja detta inte spelar någon roll, de biter inte på mig, för jag vill ha kvar min medlemsägda klubb för att detta får mig att rent känslomässigt vara närmare den, föreningen är min och vår, att den ägs av oss medlemmar får mig att känna mig delaktig, det besjälar föreningen. Vilket såklart kanske är fånigt, så som känslor ofta är, och delaktigheten, den är väl egentligen bara en chimär för oftast innebär den bara att jag går på årsmötena och ropar ”ja!” till det mesta som föreslås. Men så är det i alla fall. Jag känner mig som en del av klubben jag stöder.
Men i alla fall igen: Om vi nu antar att det står stenrika altruister, eller vinstdrivande företag, eller pengastinna skurkar, det spelar kanske ingen roll vem det är, redo att pumpa in miljoners miljoner i de allsvenska klubbarna ... även om det vore så (det är öppet för alla och envar att bedöma hur troligt detta är): vem är det vi ska konkurrera med?
Och när jag tänker så märker jag att det inte ens finns några rationella skäl till att ta bort 51-procentsregeln. För runt om i Europa finns det fullt med ligor där det är öppet för investerare – men klubbarna i dessa ligor kan inte konkurrera ändå. Inte med de allra bästa. De bästa är alldeles, alldeles för långt före. Så borde vi sälja vår själ, låta oss övertas av potentiella klåpare som tappar intresset efter ett tag, för att möjligen kunna … ja, åka till Plzen eller Budapest och göra lite jämnare matcher?
Nej. Det tycker ju inte jag.
App app app, säger nu ni som ser på denna sak på ett annorlunda vis. Kolla till exempel på Qarabag. Ja, jag nämnde ju dem i ett strykpojkesammanhang tidigare, så låt oss återvända till dem. Jag kollar och ser ett lag som tagit två imponerande skalper i Champions League – men också ett lag som dessförinnan stått och stampat på ungefär samma ställe hur länge som helst. De senaste tolv åren har de vunnit sin inhemska liga elva gånger. Jag vet inte mycket om den azeriska ligan, men gör ändå antagandet att den inte är över sig ramstark. Qarabag har sällan lyckats kvala in till CL, men oftast kvalificerat sig för någon form av Europa-gruppspel. Väl där har de lyckats gå vidare från gruppen några gånger och sen åkt ut. Många gånger har det ändat med gruppspel, och förra säsongen var de sista lag i Europa League-tabellen. Vi kan såklart lyfta på hatten åt att de gjort det bra denna höst; vi kan säkert lära oss nåt av det. Men innebär årets framgångar att det nu finns en bäring i att säga att de har gjort allting rätt under lång tid?
Nej. Det tycker ju inte jag.
Vi kan också välja att titta på alla köpelags moder, den yttersta symbolen för hur illa ett varumärkesövertagande kan landa: Red Bull Salzburg. De vinner inte sin österrikiska liga längre (det har Sturm Graz gjort de senaste två åren), leder den inte just nu, och de har hittills tagit noll poäng i Europa League.
Man skulle alltså kunna säga att även de har problem med sitt nästa steg.
Jaja. Vet egentligen inte varför jag gapar om detta. För 51-procentsregeln är inte under hot, och jag vet att det är troligt att du, käre läsare, håller med mig om att den bör bevaras. Vi är fler som tycker så än motsatsen.
Skönt det. Och som sagt, det är söndag kväll, jag är ålagd att producera en text, och nåt ska den ju handla om.
Och match ikväll! Vore festligt om vi vinner den.
