De båda tränarna mönstrade följande startelvor:
Malmö FF
Haksabanovic, Botheim, Garcia
Höög, Rosengren, Busuladzic
Busanello, Frejd Pålsson, Djuric, Skogmar
Olsen
Djurgården
Lien
Fallenius, Hegland, Åslund
Finndell, Siltanen
Johansson, Une-Larsson, Tenho, Ståhl
Rinne
Det var bra drag på läktarna när matchen började. Djurgården hade långt ifrån fyllt sin bortasektion, men på hemmaläktarna fanns både sång och förhoppningar om att Malmö FF skulle kunna få med sig någonting från den här måndagskvällen.
Och den första halvtimmen var faktiskt inte så dum.
Djurgården började bäst, men MFF tog ganska snabbt över mer av spelet. Diego Garcia fick ett tidigt läge från höger, men avslutet var tamt och täcktes. Några minuter senare kom ett betydligt bättre anfall där Garcia slog in bollen från höger och Erik Botheim mötte på volley. Över.
Det var ingen sprakande fotbollsmatch. Tempot var ganska makligt och inget av lagen lyckades ta något ordentligt grepp. Men en sak fungerade inledningsvis för MFF: press- och återerövringsspelet. Efter knappt 17 minuter hade Malmö vunnit bollen tio gånger på offensiv planhalva, mot Djurgårdens två.
Det kändes faktiskt som ett litet steg framåt. MFF var aggressivt, vann tillbaka bollen tidigt och lyckades stundtals hålla Djurgården på rätt sida om sig.
Problemet var det gamla vanliga: vad gör vi sedan?
För när Djurgården hann samla sitt försvar tog det slut. Bollen gick åt sidan, tillbaka, åt andra sidan och inte sällan hela vägen hem igen. Den sista passningen saknades. Tempot försvann. Alldeles för ofta fick en MFF-spelare bollen i ett intressant läge, stannade upp och började fundera.
I den 27 minuten fick Kenan Busuladzic ett skottläge och överraskade med att dra till med högern, men Jacob Rinne räddade. Minuten senare fälldes Otto Rosengren precis utanför straffområdet. Sead Haksabanovic stegade fram till ett riktigt bra frisparksläge – och sköt rakt på Rinne.
Det var fortfarande jämnt. Efter 34 minuter var bollinnehavet 50–50 och känslan var snarast att MFF var det något vassare laget.
Sedan kom det.
Och sättet det kom på sammanfattade en stor del av Malmö FF problem den här säsongen.
Adrian Skogmar tappade bollen, Djurgården ställde om och MFF högt stående backlinje hann inte med. Piotr Johansson fick utrymme på vänsterkanten och slog ett fint inlägg. Kristian Lien mötte med pannan och nickade bollen enkelt förbi Robin Olsen.
0–1.
Ett snyggt mål. Men ur MFF-perspektiv alldeles, alldeles för enkelt. Djuric tappade sin spelare och ännu en gång blev Malmö straffat när motståndaren kom bakom den höga backlinjen.
Och bara någon minut senare kunde det ha varit 0–2. Bo Hegland kom helt fri framför Olsen men avslutade utanför.
Det är kanske det mest frustrerande med den här upplagan av Malmö FF. Under ganska långa perioder kan laget se helt okej ut. Sedan kommer ett misstag och plötsligt är motståndaren igenom. Marginalerna för misstag är nästan obefintliga.
MFF gick till paus i underläge, men känslan var ändå inte hopplös. Presspelet hade varit bättre. Återerövringarna hade fungerat. Det fanns åtminstone intentioner.
Men intentioner vinner inga fotbollsmatcher.
Sedan rasade det
Den andra halvleken började ungefär där den första slutade. Malmö hade bollen men hade förtvivlat svårt att göra någonting konstruktivt med den.
Det blev extra tydligt när MFF vann boll och faktiskt fick möjlighet att ställa om. I stället för att snabbt utnyttja ytorna stannade spelet ofta upp. Och när passningen väl kom saknades precisionen.
Efter 55 minuter fick Malmö precis ett sådant läge. Haksabanovic skulle hitta Botheim, men passningen var alldeles för svag och chansen rann ut i sanden.
Djurgården vände direkt.
Patric Åslund kom fri, men Andrej Djuric stod för ett fantastiskt hemjobb och lyckades slå undan bollen precis innan avslutet. Både Åslund och Djuric blev liggande och fick tillfälligt lämna planen för behandling.
Då kom nästa smäll.
Med Djuric utanför planen fick Otto Rosengren tillfälligt vikariera som mittback. Djurgården ställde om igen. Bo Hegland hittade Jeppe Okkels, som sprang ifrån Rosengren och satte 0–2 bakom Robin Olsen.
58 minuter spelade.
Och där någonstans dog matchen.
Djurgården behövde inte längre göra särskilt mycket. Gästerna kunde sjunka tillbaka, låta Malmö ha bollen och vänta på nästa möjlighet att kontra.
MFF hade bollen. MFF spelade runt. MFF skapade ingenting.
Det blev gåfotboll.
Botheim försökte vräka sig fram på ett inlägg i den 73 minuten, men Rinne plockade enkelt ner bollen. Jovan Milosavljevic skapade senare ett av få riktiga MFF-lägen när han drev in i straffområdet och sköt ett avslut som Rinne tippade till hörna.
Men varje gång Malmö flyttade fram fanns samma hot åt andra hållet.
Och i den 82 minuten kom 0–3.
Ännu ett bolltapp. Ännu en omställning. Oskar Fallenius hittade Patric Åslund som tog sig förbi MFF-försvaret och placerade bollen förbi Olsen.
Ridå.
Djurgården var till och med nära 0–4 när en nick efter hörna träffade stolpen i den 88 minuten.
Sex förluster på nio hemmamatcher
Det är lätt att tappa huvudet efter en sådan här match. Samtidigt finns det anledning att komma ihåg var Malmö FF befinner sig. Laget byggs om. Många unga spelare får stort ansvar. Det kommer att ta tid.
Calma.
Men tålamod betyder inte att man behöver blunda för det man ser.
Och det vi såg den här kvällen var ett Malmö FF som efter en ganska lovande första halvtimme tappade greppet om matchen. Ett lag som har oerhört svårt att bryta ner ett samlat försvar, som alltför ofta tappar bollen på farliga platser och som med sin höga backlinje lämnar enorma ytor bakom sig.
Djurgården behövde egentligen bara vänta på misstagen.
De kom.
Tre gånger.
I TV-sändningen konstaterades efteråt att det här var Malmö FF sjätte hemmaförlust på nio matcher den här säsongen.
Sex av nio.
Senast det hände var 1999...
Det är en smått absurd siffra för en klubb som under så många år har kunnat luta sig mot Eleda Stadion som en plats där motståndarna redan i spelargången skulle känna att det här skulle bli en jobbig kväll.
Den känslan finns inte 2026.
Just nu är hemmaborgen snarare ett luftslott.
Och någonstans efter Djurgårdens tredje mål började en annan känsla smyga sig på. En som man egentligen inte vill känna redan i augusti:
Kan inte den här säsongen bara ta slut snart?
För det är svårt att komma ifrån känslan att Malmö FF just nu befinner sig mellan två lag. Det gamla finns inte längre. Det nya är långt ifrån färdigt.
Vi är på väg. Vi bygger om. Vi ska ha tålamod. Allt det där är sant.
Men det är också sant att den här truppen ser tunn ut. Det talades inför matchen om att MFF arbetar för att få in ytterligare förstärkningar. Efter den här kvällen är det svårt att inte hoppas att de kommer.
För just nu ser Malmö FF ut som precis vad tabellen säger att vi är.
Ett mittenlag.
Och Eleda Stadion, vår hemmaborg, har blivit platsen där nästan vem som helst tycks kunna komma och hämta poäng.
Det suger.
