När startelvorna släpptes syntes ingen Diego García till. Istället var det Daniel Gudjohnsen som fick chansen längst fram bredvid Haksabanovic, med ett fyrmannamittfält bakom.
Matchen inleddes med två kampvilliga och intensiva lag. Det var inte mycket fult spel, och när det väl blev avblåsningar verkade båda lagen oförstående. Men pressen satt bra, och Lundbergh kunde vinna några bollar högt i sin utgångsposition till vänster. Lundbergh och Busuladzic skulle stänga ytorna på AIKs kanter och Skogmar fick den mer defensiva rollen för att Rosengren skulle kunna pressa högre upp.
AIK fick till ett par halvchanser i första halvlek, men skotten var ofta runt straffområdskanten och inte tillräckligt vassa för att ta sig förbi Robin Olsen. MFF var det spelförande laget men fick inte till några riktigt farliga målchanser. När halvchanserna kom stod Kristoffer Nordfeldt allt som oftast i vägen. Haksabanovic hade ett skott runt minut 30-35 som nästan skruvades in i bortre krysset. Nordfeldt visste exakt var stolparna var, och kunde förbereda sig för inspark redan innan bollen gått förbi. Ibland kom det lite fint kombinationsspel mellan de offensiva pjäserna, men sista passen nådde inte fram. Det var en väldigt bra första halvlek från MFF, och optimismen växte in i halvtidsvilan.
Hösten invigdes med en mäktig halvtidsbränning från ståplats. Dimman hängde därefter över planen och trycket fortsatte. Chanserna började komma ungefär en kvart in i andra halvlek när Lahdo och Milosavljevic byttes in för Lundbergh och Gudjohnsen. Busanello slog till med ett skott som susade några centimeter från krysset och upp på läktaren. Jovan Milosavljevic kunde löpa sig fri med kvarten kvar av matchen efter en tilltrasslad kamp på mittplan, men Nordfeldt stod återigen i vägen. Lahdo fick komma in i matchen och ha en del avslutslägen som bådade gott för framtiden, men inte för den här matchen.
När sviter blir så långa som den MFF har mot AIK kan rädslan över att förlora vara starkare än viljan att vinna. Det hände inte idag. MFF var modiga och tryckte på för att få till avgörandet, även om avsaknaden av Diego García och Erik Botheim var märkbar. Jovan Milosavljevic fick något läge till. Med några hörnor blev trycket på AIKs försvar starkare och starkare. Men bollen gick aldrig in.
Insatsen var däremot ett tecken på framsteg. Det var inte en enda spelare som stod för en underkänd prestation. Bytena fungerade och gjorde så att MFF kunde bibehålla sitt tryck. Fortsätter MFF att utveckla spelet som vi fick se idag, är framtiden väldigt ljus.
Det sista jag vill nämna från dagens match är några individuella prestationer som stack ut lite mer. Adrian Skogmar var fantastisk på mitten och vann bollar trots att han inte är den där klassiska robusta sexan som dominerar mittfältet med fysiken. Han är istället snabb, ettrig och löser situationer genom att vara smartare än sin motståndare. Gabriel Busanello fick kanske inte alltid till inläggen, men för första gången på nästan två år ser han ut att vara motiverad och visar gång på gång sin rutin och klass på vänsterkanten. Hans skott förtjänade ett mål. Sist men inte minst vill jag lyfta Stian Gregersen igen. Han har förändrat mitt liv. Han gör Djuric bättre (som också var otrolig idag) och han tillåter oss att stå högt vilket skapar grunden till hela anfallsspelet. Varenda omställning som tidigare hade resulterat i sura baklängesmål stoppas redan innan det blivit en chans nu. Den tryggheten han har kommit in med går inte att ignorera.
En sista; riktigt fint tifo från ståplats och jättekul att vi ger spelarna applåder och sång trots att det inte blev den vinsten vi hade hoppats på. Sviten lever kvar!
