En del av oss hade längtat i tjugotvå år. Andra hade visserligen väntat en kortare tid. Men samtidigt ännu längre. För en hel generation av rödvita supportrar världen över hade aldrig sett Arsenal vinna en ligatitel. Inte innan gårdagskvällen. Men ni vet nu. Och vi minns nu. Den här texten är en påminnelse till oss äldre. Och en uppmaning till er yngre. Att ta in allt. Att känna varje känsla. Att fira villkorslöst. Omdömeslöst. Fan i mig skoningslöst. För stunder som dessa går inte att ta för givet. Inte för oss. De är sällsynta. Få förunnande. Och måste behandlas därefter.
Den 25 april 2004 säkrade Arsenal klubbens trettonde ligatitel. Ett sketet kryss räckte då. Men det var ju inte resultatet som var grejen den dagen. Utan skådeplatsen. Eftersom seriesegern säkrades på White Hart Lane. Jag var sexton år gammal. Finnig (Förmodligen). Olyckligt kär (Alldeles säkert). Men jag var givetvis glad över Arsenals senaste titel. Exalterad och euforisk till och med? Verkligen inte. Inte ens nästan. Jag var nöjd. Tillfreds. Varken mer eller mindre. Vi hade väl vant oss, eller hur? Arsène Wengers rödvita anfallsmaskin vann ju för jämnan. Mest hela tiden. Inte ens när Arsenal avfärdade Leicester tre veckor där efter och för alltid blev ”The Invincibles” med en hel fotbollsvärld var jag särskilt upprymd. Än sen då? Full fart framåt bara. Vilka måste säljas? Vilka borde köpas? Hur ska vi vinna Champions League nästa säsong? Det här var den tredje ligatiteln på sju år. Blott en i mängden av troféer som staplades på hög under den epoken. Och fler skulle det bli framöver. Trodde jag i alla fall. I min naiva och ungdomliga enfald. Men så skulle det sannerligen inte komma att bli.
Jag har hunnit bli trettioåtta år sedan den där ljuva eftermiddagen hos lillebror. Barn. Bostadsrätt. Fryst bladspenat på kylskåpets inköpslista. Funderingar kring pensionsförsäkring. Och jag har förbannat den sextonårige versionen av mig själv fler gånger än jag vill minnas. Varför firade jag inte mer? Hur kunde jag låta våren 2004 passera likt en parentes? Oförlåtligt. Oförglömligt. Aldrig igen. Nej, nästa gång då ska jag verkligen.. Ja, om det sker igen då måste jag faktiskt.. Så har tankarna snurrat. Varv på varv. Under årtionden. Vi är framme nu. Tillbaks igen. Vi är äntligen där. Och jag stannar här. Precis här. Och jag vill att ni dröjer kvar med mig. Tänk inte på sommaren. Skit i Silly Season. Fabrizio Romano kan dra åt helvete! Men hösten? Nej, den finns inte. Får inte finnas. Inte än. Champions League-finalen då? Visst, men vänta lite. Först ska vi fira. Fira som fan. Hoppa. Sjunga. Skrika. Dansa. Ramla. Resa oss. Kramas. Och börja om. Stanna här med mig en stund. Låt nu vara nu. Sen tar vi sen.
Men min granne säger att jag firar för mycket? Skit i honom. Det går inte att fira för mycket. Bara för lite. Och det ska vi aldrig mer göra. Mina misstag är minorna vi undviker fortsättningsvis. Men min syrra menar att jag borde hålla på en lokal klubb i stället? Skit i henne också. Din identitet är det som du känner samhörighet med. Vi är de som vi väljer att vara. Hemma är runt hörnet. Eller på andra sidan havet. Du bestämmer. Och låt ingen jävel någonsin påstå motsatsen. Arsenal är bäst i England igen. Vår väntan är över. Och miljoner supportar världen över vaknade upp med ett enormt leende i morse. Det är vad vi vet. Det är allt av betydelse. Är ni med? Nu njuter vi. Ifrån norra London till Lagos. Nu vrålar vi. Ifrån Jönköping till Jakarta. Och nu stannar vi här. Precis här. För en finare plats än denna går inte att finna.
