I början av Nunos period som huvudtränare tog han flera märkliga beslut. Ytterbackar startade på fel sida, Soucek och Irving var ensamma mittfältare och Paquetá hade en sejour som ensam anfallare. Efter flera svaga matchdagar hittade han till det som de flesta redan visste var den bästa startelvan. Men skadan var redan skedd och flera matcher som West Ham borde ha plockat poäng i slutade i förluster. Nunos experiment såg där och då ut som att de hade kostat klubben platsen i Premier League.
Men sedan hände något. Castellanos, Pablo och Disasi anslöt till truppen samtidigt som flera spelare hittade formen. Poängen började trilla in och Tottenham passerades under en kort period, innan spelare återigen tappade formen och Nuno valde att kasta om i startelvan som under en period tjänat honom så väl.
Wilson hade gjort det bra i flera inhopp och förtjänade, trots något uppblåsta siffror, chansen att starta en match. Han valde därför att bänka både Castellanos och Pablo till förmån för Wilson och en extra mittback. Matchen startade och 25 minuter senare var Castellanos inne på planen igen. St. James’ Park gungade och Newcastles 2–0-ledning blev en alltför tuff uppförsbacke.
Det enda jag tar med mig från matchen är hur viktig Castellanos är för laget. Sättet han springer och kämpar på drar med sig hela lagdelar in på offensiv planhalva. Han sätter ett exempel för den majoritet av truppen som inte längre verkar bry sig. Det han saknar i teknik och spets kompenserar han med kämpaglöd och pannben. Något som hade behövts från första sekunden i en match som denna.
Det var ett av Nunos misstag. Castellanos borde aldrig ha bänkats. Wilson borde aldrig ha startat som ensam anfallare. Och Nuno borde aldrig ha frångått 4-4-2, som varit hela anledningen till att West Ham fortfarande är med och slåss om en plats i Premier League nästa säsong.
Taktiska tabbar som den i den här matchen är en del av anledningen till att klubben befinner sig där den gör. Även om det finns mycket annat som bidragit: bedrövliga domslut, sena insläppta mål, bortkastade tvåmålsledningar, Max Kilman och tidigare huvudtränare. Men den största skurken är David Sullivan. Han är anledningen till att West Ham befinner sig i den här situationen. En rad dåliga beslut från alla involverade, från toppen hela vägen ner genom klubbens hierarki.
Jag vill inte beskylla Nuno för en eventuell nedflyttning. Han bär som sagt inte det ansvaret ensam. Faktum är att han, bortsett från Bowen, är en av dem som går att klandra minst för den här säsongen. Men den första experimentella periodens svaga resultat och taktiska tabbar har ändå befläckat hans tid som huvudtränare.
Jag kommer inte bli ledsen om han lämnar. Hans spelsätt och spelarhantering är inte unika och det finns många tränare där ute som hade kunnat göra ett liknande jobb. Problemet är bara att jag inte har något förtroende för David Sullivan att hitta någon av dem.
Efter Premier Leagues näst sista omgång finns det, till min och många andras stora förvåning, fortfarande en möjlighet att West Ham klarar sig kvar. Tottenham behöver förlora mot Everton och West Ham vinna mot Leeds. Det är inte omöjligt, men att inte ha det i egna händer efter den bra perioden som ledde in i Brentford-matchen är surt.
Men, på gott och ont, lever hoppet ytterligare en vecka.
