En av Europas mest spännande tränare
Taktiskt är Xabi Alonso redan elitnivå. Det råder egentligen inga tvivel om det längre.
Till skillnad från tränare som exempelvis Liam Rosenior skulle Alonso heller inte komma till Chelsea utan auktoritet. Han har ett CV som få kan mäta sig med – både som spelare och tränare. Han har vunnit allt som går att vinna och har redan imponerat enormt i sin unga tränarkarriär.
Det tydligaste exemplet är förstås tiden i Bayer Leverkusen. Alonso förändrade kulturen i klubben fullständigt och ledde dem till deras första Bundesliga-titel någonsin. Inte nog med det – Leverkusen gick obesegrade genom hela ligasäsongen och förlorade inte en enda match förrän Europa League-finalen.
Misslyckandet i Madrid är överdrivet
Många pekar på att Alonso inte lyckades “lösa kulturen” i Real Madrid. Men det är också en väldigt förenklad bild av situationen.
Problemet var snarare att han försökte förändra saker – och att klubben inte backade honom.
Alonso ställde krav på stjärnorna och försökte skapa ett kollektiv där alla arbetade för laget. När han mötte motstånd från omklädningsrummet valde klubben spelarna framför tränaren. Det var i praktiken en omöjlig kamp att vinna.
Och ärligt talat gör det honom mer imponerande.
Han kompromissade inte med sina principer.
Alonso vill att hans lag ska pressa aggressivt och arbeta som en enhet. Det blir svårt när spelare inte gör jobbet utan boll. Ett tydligt exempel var hur han vid flera tillfällen prioriterade Rodrygo före Vinicius Junior eftersom Rodrygo arbetade hårdare defensivt och följde lagets struktur bättre.
När Madrid faktiskt följde Alonso fullt ut spelade de också fantastisk fotboll.
Tränaren är det viktigaste i en fotbollsklubb
Det finns också en oro bland Chelsea-supportrar kring BlueCo och klubbens ägare. Och de har absolut inte gjort ett bra jobb hittills, men samma sak sades om både FSG i Liverpool och Kroenke-familjen i Arsenal innan Klopp och Arteta tog över.
När en tränare visar att han är tillräckligt bra får han också makt.
Det är tränaren som sätter kulturen, identiteten och riktningen. Och Alonso känns som exakt den typen av ledare.
Alonso handlar om principer – inte formationer
En viktig sak att förstå kring Xabi Alonso är att han inte är besatt av fasta formationer.
För honom handlar det om principer.
Formationen på pappret är bara en utgångspunkt. Det viktiga är vilka spelartyper som finns på planen, vilka roller de har och hur laget beter sig både med och utan boll.
Hans lag bygger på:
- kontroll genom kortare avstånd mellan lagdelarna
- relationer och rotationer mellan spelarna
- intensiv press och direkt återerövring
- flexibilitet beroende på motstånd och matchsituation
- en stark kollektiv kultur där alla arbetar för varandra
Det är därför hans lag ofta ser så organiserade ut samtidigt som de fortfarande känns kreativa och dynamiska offensivt.
Flexibiliteten i uppbyggnadsspelet
Alonso har själv sagt:
“Vi pratar inte så mycket om 3-2-2-3 eller 3-2-4-1. Det handlar mer om vad vi tror kommer hända i matchen och var vi behöver vara för att få ett övertag.”
Det sammanfattar hans filosofi perfekt.
I Bayer Leverkusen utgick laget ofta från en trebackslinje, men kunde snabbt förändras till både 4-2-4 och 3-2-5 beroende på situation.
Alejandro Grimaldo hade exempelvis en mer balanserad roll till vänster och kunde falla ner för att skapa en tillfällig fyrbackslinje i uppspelsfasen. Samtidigt pressade Jeremie Frimpong högt och brett på högerkanten för att stretcha motståndarna.
Det handlade inte om en statisk formation – utan om instruktioner anpassade efter spelarnas egenskaper.
Samma principer syntes senare i Real Madrid, trots att laget oftast startade i en 4-3-3. Alonso hittade olika vägar för att skapa samma strukturer i bollinnehavet.
Det är just den flexibiliteten som gör honom så intressant.
Kontroll före kaos
En annan central del av Alonsos filosofi är kontroll.
Han har beskrivit det så här:
“Ju fler passningar vi slår på motståndarnas planhalva, desto bättre positionerade är vi för direkt återerövring.”
Det finns tydliga likheter med Enzo Maresca här. Alonso vill inte att laget spelar för snabbt och vertikalt direkt. Tempot sänks ofta initialt för att laget ska kunna flytta fram som en enhet och hålla korta avstånd mellan spelarna.
Det gör att laget både kan kontrollera bollen och kontrollera ytorna på planen.
När laget väl etablerat sig på offensiv planhalva kan pressen bli kvävande. Motståndarna får svårt att spela sig ur situationerna och Alonso-lag kan vinna tillbaka bollen snabbt med många spelare runt bollzonen.
Hur kommer Chelsea se ut under Alonso?
Det mest intressanta är kanske att Chelsea-truppen redan har flera spelare som passar väldigt bra in i Alonsos idéer.
Många av de positionella grunderna finns redan efter tiden under Maresca.
Spelare som Reece James och Jorrel Hato hade kunnat växla mellan ytterback och bred mittback beroende på matchbild. Levi Colwill känns nästan skräddarsydd som central mittback i Alonsos uppbyggnadsspel.
På kanterna har Chelsea god flexibilitet. Geovany Quenda och Pedro Neto hade kunnat fungera både som yttrar och wingbacks beroende på struktur.
Längre fram känns det som att spelare som Cole Palmer och Estevao hade blommat ut i de fria roller i fickorna Alonso gillar. De hade fått röra sig mer fritt, kombinera centralt och skapa relationer med varandra snarare än att stå fast i sina zoner.
Enzo Fernandez blir också väldigt intressant i ett Alonso-system – både som en dubbelsexa bredvid Caicedo eller i en mer avancerad roll mellan lagdelarna, beroende på vilka spelare som finns runt honom.
Framför allt innebär Chelseas utnämning av Alonso som manager:
En tydlig spelidé.
En identitet.
Och en tränare som faktiskt kan bygga någonting långsiktigt.
