Jag tar med er till Emirates Stadium igen och till den fantastiska uppbyggnaden och förstärkningen av klubbens identitet. Den kallades ”Arsenalisation” eftersom man tyckte att Emirates Stadium kändes opersonlig och känslolös. Långsamt förbättrades det med diverse omnämnande av läktardelar, statyer och så begreppet som hette ”Heroes together”. 32 stycken spelare håller om varandra runt arenan. Många bekanta namn, en del fullkomligt okända. Jag inledde denna serie i höstas med att berätta om David Danskin-han som startade allting när han flyttade från högländerna till Woolwich och nu tar jag en annan spelare som kanske inte är så känd för dagens Arsenalfans- George Male. Han höll om David O`Leary när denna var på plats. George Male är vad man skulle säga vara ”Arsenal-through-and-through”.
Han föddes 1910 i omgivningarna kring West Ham. Han försökte tidigt att komma med Hammers ungdomslag, men bedömdes inte hålla måttet. Han anslöt sig till laget Clapton i något år innan han lyckades provspela sig till en plats i Arsenals trupp som 19- åring. Han var ytter, duktig med fötterna och hade en blick för spelet. Arsenal 1930 var dock ett lag som Chapman hade fullt med fotbollsfiness och det skulle ta något år innan Male fick några minuterna laget. Han debuterade vinter 1930, men gjorde inte tillräckligt med matcher för att få en vinnarmedalj detta år. Säsongen 31/32 fick man nio matcher och även cupfinalen mot Newcastle. Ingen större karriär ännu. Hans tid kommer dock under sommaren 1932, då Chapman kallade in honom på rummet och sade ”I`ll rather play you as a Right back that a winger ”. Han skolades om till ytterback sommaren 1932 och lämnade inte den positionen förrän kriget bröt ut. Under en period gjorde han 100 raka matcher i klubben. De sista åren som kapten inte bara för Arsenal utan även för England, som han representerade ett 20-tal gånger. Han var exempelvis kapten för sitt England när man mötte Tyskland i London 1935 och han spelade i den ökända matchen mot Italien på Highbury 1934.
Även fast han inte fick medalj första gången, så var han med och tog de fyra andra och cupen under 30-talet, så han är verkligen av av ”the Arsenal Great” på det sättet även fast hans namn möjligen kommer i skymundan av de de andra större stjärnorna.
När väl kriget kom, så fortsatte han att spela fotboll i de ligor och cuper som fanns i England under den tiden, men hamnade även som posterad i det som var Palestina för RAF mot slutet av krigstiden. När the Victory Day utannonserades var den då 35-årige Male tillbaka i London och återupptog träningen med Allisons gäng och sedermera Whittaker. Skador började dock komma och under hans sista säsong 1947/48 blev det bara åtta matcher och trots att Gunners vann titeln då, så fick han ingen vinnarmedalj. Han går dock till Arsenals historia som den ende spelare som som spelat i sex ligagulds-säsonger, även fast han bara officiellt fick fyra medaljer.
Efter sina 18 år som spelare i Gunners och en bit över 300 matcher, så lade han skorna på hyllan. Fyra ligaguld och ett cupguld. Mest remarkabelt var kanske det faktum att han inte gjorde ett enda mål under sina år i klubben.
Hans tid i klubben var dock inte över utan han klev in i Whittakers stab som som ungdomstränare och förblev klubben trogen som tränare och assistent under ytterligare 20 år. Mot slutet som scout och till hans upptäckter hör Charlie George, som han hittade på en en lokal fotbollsplan nära Highbury. En hyfsad upptäckt, som summerar George Males fantastiska gärning för klubben. Från lärling till ligaguldsvinnare via ungdomstränare och åter till en position där han upptäckte spelare som blev lärlingar. Hans tid i klubben sträcker sig över fyrtio år och han var med när klubben tog dubbeln 70/71 och rundade av sin tid i klubben 1975. Då var han 65 år gammal och drog sig tillbaka till Canada, där han levde till 1998 då han avled.
George Male var verkligen Arsenal-through-and-through. En stor tacksamhet till en dylik spelare och personlighet. Tack George Male!
