Inter Archives #9 - Steven Zhang

Vi kan ju börja introducera huvudkaraktärerna lite gradvis, och då går det inte att börja någon annanstans än med kanske den mest centrala av dem alla.

Beppe Marotta

Ni som har följt calcion ett tag, och framför allt Juventus under deras storhetstid, vet redan vem Giuseppe Marotta är. Juventus vann nio raka Scudetti och Marotta var en av de viktigaste personerna bakom de första sju. Pirlo kom gratis. Pogba kom för nästan ingenting. Barzagli blev en av Italiens bästa mittbackar efter att ha kostat kaffepengar. Tevez, Dybala, Higuain. Listan går att göra lång. Mycket av det Juventus som dominerade Italien under 2010 talet bar Marottas fingeravtryck. På samma sätt går det att säga att en stor del av det Inter vi ser idag också gör det.

Men Marotta började inte på toppen. Långt innan Juventus och Inter hade han byggt sitt namn på mindre scener. När han kom till Sampdoria 2002 befann sig klubben långt ner i Serie B. Åtta år senare hade Sampdoria tagit sig tillbaka till Serie A, spelat europeisk fotboll och till slut slutat fyra i ligan 2009/10. Med Antonio Cassano och Giampaolo Pazzini längst fram och Luigi Delneri på bänken tog de en plats i Champions League kvalet. Marotta beskrev själv resan som att Sampdoria hade haft ”en och en halv fot i Serie C” när han kom. När han lämnade gjorde han det för Juventus.

I Turin blev han sedan en av arkitekterna bakom en av de mest dominanta perioderna italiensk fotboll har sett. Från 2011 till 2018 vann Juventus sju raka ligatitlar med Marotta i ledningen. Hösten 2018 tog det däremot slut. Det har ofta kopplats till värvningen av Cristiano Ronaldo, en affär som på många sätt representerade ett nytt Juventus, större kostnader, större risker och en tydligare jakt på Champions League. Men att Marotta skulle ha fått lämna för att han motsatte sig Ronaldo stämmer inte riktigt. Han förnekade själv det senare. Snarare handlade det om att Agnelli ville förändra ledningen och ge mer makt till bland andra Fabio Paratici. Marotta var försiktigare. Juventus ville trycka på gasen ännu mer.


Steven Zhang

För Steven Zhang blev tajmingen perfekt. Bara några månader senare satt en av Italiens mest meriterade fotbollsdirektörer plötsligt utan klubb. I december 2018 tog Inter in honom.

Marotta kom från Juventus och behövde ingen introduktion till hur man bygger ett vinnande lag i Italien. Han var lugn där Zhang var ung, erfaren där Zhang fortfarande lärde sig. Marotta blev på många sätt länken mellan ägarna och fotbollen.

Det är svårt att hitta ett enskilt beslut under Zhangs tid som har betytt mer än just det.

Steven Zhang föddes 1991 i Nanjing, son till Zhang Jindong, grundaren av Suning. Han studerade ekonomi på Wharton och hann arbeta på Morgan Stanley innan fotbollen kom in i bilden. Inte direkt den klassiska vägen till presidentstolen på San Siro.

När Suning köpte majoriteten av Inter 2016 kom Zhang in i styrelsen. Två år senare, den 26 oktober 2018, blev han president. Bara 26 år gammal och den yngste i klubbens historia.

Ganska snabbt började man märka skillnad. Klubben blev tydligare i sina beslut och bara ett halvår senare kom nästa huvudkaraktär.


Antonio Conte

Hela fotbollsvärlden känner till Antonio Conte. Conte kom inte till Milano för att vänta tre år på ett projekt. Han ville vinna, helst direkt. Han var också krävande, väldigt krävande, och ville ha spelare som passade hans sätt att spela.

Sommaren 2019 blev därför ett statement. Nicolo Barella kom från Cagliari, Romelu Lukaku från Manchester United, Stefano Sensi från Sassuolo och Diego Godín efter många år i Atletico Madrid. Conte fick spelare som kunde förändra laget direkt.

Framför allt Lukaku blev viktig. Belgaren blev Contes förlängda arm på planen. Stor, snabb och svårstoppad när han fick yta. Tillsammans med Lautaro Martinez fick Inter ett anfallspar som plötsligt kunde skrämma lag igen. Under sina första två säsonger i klubben gjorde Lukaku 64 mål på 95 matcher.

Sedan fanns Alessandro Bastoni från Atalantas ungdomsverksamhet. Ett Atalanta som är ett av de mest framgångsrika akademierna i Europa. Det är lätt att lägga honom i samma hög som Contes värvningar, men Bastoni hade faktiskt köpts redan 2017 och varit utlånad till Parma. När Conte kom var han 20 år gammal. Conte satte in honom i sin trebackslinje och gav honom förtroendet.

Ett år senare kom Achraf Hakimi från Real Madrid. Nu började man verkligen se Contes Inter. Hakimi rusade fram på ena kanten, Barella sprang ungefär överallt, Bastoni byggde spel bakifrån och Lukaku och Lautaro gjorde resten.


Inter började kännas som Inter igen

Första säsongen slutade Inter tvåa i Serie A och tog sig hela vägen till final i Europa League. Man förlorade mot Sevilla, men någonting hade förändrats.

Inter kändes farligt igen.

Det var kanske det viktigaste under den perioden. Under flera år hade man pratat om att Inter var på väg tillbaka. Med Conte började det faktiskt synas på planen.

Sedan kom pandemin.


Scudetton och sprickorna

San Siro tömdes, matchintäkterna försvann och Suning fick samtidigt allt större ekonomiska problem hemma i Kina. Det märkliga med Zhangs Inter är att klubbens kanske bästa sportsliga period började samtidigt som ekonomin började falla sönder.

Säsongen 2020/21 vann Inter Scudetton, den första ligatiteln på elva år. Conte hade gjort det han kom dit för att göra. Marotta hade byggt laget runt honom och Zhang hade gett dem resurserna.

Bakom firandet fanns däremot siffror som inte gick att ignorera. Under räkenskapsåret 2020/21 hade Inter intäkter på 364,7 miljoner euro. Kostnaderna var betydligt större och klubben redovisade därför en förlust på 245,6 miljoner euro.

Kort efter Scudetton lämnade Conte. Hakimi såldes till Paris Saint Germain och inte långt därefter försvann även Lukaku till Chelsea.

På bara några månader hade flera av de tydligaste symbolerna för satsningen lämnat klubben.


Simone Inzaghi

Det kunde ha blivit slutet på hela projektet. I stället kom Simone Inzaghi.Här förtjänar Zhang och Marotta mer beröm än de ibland får. Förutsättningarna hade förändrats helt, men Inter slutade inte vinna.

Dyra satsningar blev svårare. Marotta behövde hitta spelare på smartare sätt och Inzaghi behövde få ut maximalt av truppen han fick. Klubben gick från att köpa sig närmare toppen till att försöka stanna kvar där med betydligt mindre marginaler. Förlusterna började samtidigt minska. Från 245,6 miljoner euro 2020/21 till 140,1 miljoner året efter och 85,4 miljoner 2022/23.

På planen fortsatte framgångarna. Två Coppa Italia och tre Supercoppa Italiana kom under Inzaghi. Våren 2023 stod Inter dessutom i Champions League final mot Manchester City. En final där Inter var det bättre laget. En final som interisti tänker på även idag.

Från åren där Champions League fotboll kändes långt borta till en kväll i Istanbul där Inter faktiskt hade chansen att bli Europamästare. Det är inte helt orimligt att säga att Romelu Lukaku blev en av de stora syndabockarna i finalen. Vi minns alla sekvensen efter Rodris mål. Dimarcos första nick träffade ribban, returen kom tillbaka och han kastade sig fram för att nicka in kvitteringen. Problemet var bara att en stor belgare stod mitt i vägen. Lukaku blockerade sin egen lagkamrats avslut på mållinjen. Som om det inte räckte fick han själv ett jätteläge i slutminuterna, men Ederson räddade. Man blir fortfarande förbannad när man tänker på det.


Seconda Stella

Sedan kom våren 2024.

Den tjugonde ligatiteln och den andra stjärnan.

Titeln säkrades dessutom mot Milan i derbyt. Det var nästan som om Zhangs tid i Inter hade fått sitt perfekta slut skrivet åt sig.

Bara några veckor senare var allt över.

Oaktree hade 2021 lånat ut 275 miljoner euro till Sunings ägarstruktur, med Inter- aktierna som säkerhet. När lånet inte betalades tillbaka hade summan vuxit till omkring 395 miljoner euro. Den 22 maj 2024 tog Oaktree över Inter.

Ingen stor avskedsceremoni på San Siro. Ingen sista match framför Curva Nord. Bara en andra stjärna på tröjan.


Arvet efter Zhang

Zhangs tid går inte att sammanfatta som bara framgång eller bara ekonomiskt kaos. Båda sakerna är sanna.

Pengarna satsades och till slut tog de slut. Conte kom och krävde ett vinnande lag. Marotta byggde strukturen runt det. Lukaku blev ansiktet för satsningen. Inzaghi tog senare över när förutsättningarna förändrades och lyckades fortsätta vinna.

Någonstans mitt i allt stod Steven Zhang.

Han kom till Milano som en ung arvtagare från Kina och lämnade åtta år senare med sju troféer, två europeiska finaler och två nya Scudetti under Sunings tid som ägare.

Framför allt lämnade han efter sig något Inter hade saknat under ganska många år.

Känslan av att höra hemma i toppen igen.